I veckan skrev Peter Marinko, styrelseledamot i Rädda Barnens lokalförening i Uppsala, ett intressant debattinlägg här i tidningen med kritik mot Rädda Barnen (20/10). Marinko är kritisk till en rapport om rasism - "Vuxna, vad gör dom?" - som organisationen har lanserat. Där står det bland annat att "studien visar också hur rasism manifesteras genom institutionella regler, som när skolorna hindrar muslimska barn från att be och fira Ramadan". Enligt Rädda Barnens rapport bör Skolverket ta fram riktlinjer i syfte att "skapa större förståelse för olika religioner”.
Rädda Barnens generalsekreterare Helena Thybell skrev i ett svar (23/10) på kritiken att det är viktigt att som barnrättsorganisation lyssna på barn som berättar om att de utsätts för rasism. Givetvis ska barn inte utsättas för rasism och elakheter från vare sig klasskamrater eller skolpersonal. Att hjälpa maktlösa och drabbade barn är ett viktigt och givet uppdrag för en organisation som Rädda Barnen.
Men det var inte det som kritiken gällde. Frågan var om det går att sätta likhetstecken mellan rasism och att skolan inte har exempelvis bönerum eller anpassningar för att barnen ska fasta under ramadan. Ofta är eventuella önskemål från troende elever inget bekymmer att tillgodose. Men det är inte nödvändigtvis rasism om lärare och skolor ibland också säger nej.
Genom åren har jag följt fall där religiösa föräldrar har krävt att deras barn inte deltar i idrottens dansmoment, inte deltar i gemensam simundervisning, inte äter i ett skolkök som inte serverar korrekt tillagad mat utifrån den egna religiösa tolkningen, och så vidare. Könsseparation i undervisningen är ytterligare en fråga som uppmärksammats på senare år.
Rädda Barnen borde medge att det kan uppstå en krock mellan barnens rätt och religiösa krav. Vem hjälper det att inte låtsas om den konflikten?
För ett antal år sedan, 2008, fick Rädda Barnen hård kritik av bland andra författaren Dilsa Demirbag-Sten, efter svårigheter att hantera en rapport om hedersförtryck. Forskaren Pernilla Ouis, som då var samordnare för Rädda Barnens projekt om hedersrelaterat våld, var inblandad i rapporten. När organisationen ville stryka formuleringar i rapporten anklagade Ouis Rädda Barnen för censur, och menade att strykningarna berodde på en missriktad välvilja.
Rädda Barnens styrelse försvarade det hela med att enskilda övergrepp är okej att kritisera, men "inte den omgivande kulturen eller religionen” (Aftonbladet, 14/1 2008). När man läste organisationens strykningar handlade det om formuleringar som ”Tonårsflickor kan tvingas att gifta sig vid mycket låg ålder. Termen ’tvångsäktenskap’ antyder att minst en av parterna inte har givit sitt samtycke till föreningen.” Hur kunde det ens se som kontroversiellt?
Debatten om hedersförtrycket har sedan dess rört sig framåt. ”Alla” känner till att det finns barn- och tvångsäktenskap, och att begreppet "hederskultur" inte syftar till hela nationer eller religioner.
Vad Rädda Barnen borde ha lärt sig av tidigare misstag är att tydliggöra att organisationen har barnens bästa i fokus. För vad betyder det att Rädda Barnen vill att Skolverket skapar "större förståelse" för religioner, om religion och kultur används som motiv för att exempelvis hindra flickor från att delta på idrott eller simning? Religion behöver inte stå i vägen för barns rättigheter. Men att låtsas att religiösa övertygelser aldrig gör det är att ignorera barnen som behöver frihet från religion.