Luthagen ligger mig varmt om hjärtat som kransartärer, rappade Afasi, eller Herbert Munkhammar som han egentligen heter, 2008. Flera andra av Sveriges största och mest erkända hiphopartister såsom Organismen, Labyrint och Dani M härstammar också från Uppsala. Staden har en lång, stolt historia när det kommer till hiphop och annan musik.
Mer än ett halvt decennium innan svensk hiphop slog igenom anordnades en festival för genren i Gottsunda 1992. Hundratals personer från hela Europa åkte upp för att fira konstformens fyra element: rap, DJ:ing, breakdance och graffiti. Under hela natten dansade ungdomar och lyssnade på musik. Media sprudlade inte av glädje när de skrev om denna subkultur. UNT skrev framför allt om polisens arbete och gav stora rubriker om klotter i festivalens spår. Flera som var i publiken har sedermera blivit hiphopartister själva.
Domen mot det som en gång var en sprudlande musikstad är hård. Munkhammar har flyttat och sjunger om mina gamla drömmars stad. Han är inte ensam om den bilden. Veronica Maggio sjunger om Uppsala som en stad där ingen länge bor och hur hon har blivit en av dem som aldrig kommit hem. Organismen, eller Gudfadern från Luthagen som han också kallas, rappar i låten ”Uppsala” om att alla vill i väg från staden och att varje intressant butik ersätts av en resebyrå. Kan Uppsala få tillbaka sin kulturstatus?
Det tror åtminstone politikerna. Uppsala vill bli en så kallad ”Kulturhuvudstad” 2029, en titel som delas ut årligen av Europeiska unionens kulturprogram. 2014, när Sverige senast hade en kulturhuvudstad föll valet på Umeå. De anordnade självklart evenemang och dylikt men den bestående förändringen var ett nytt och pampigt kulturhus. Såsom ofta med kommunpolitikers projekt handlar det mer om att sätta kommunen på kartan än vad det faktiskt hjälper kulturen att blomstra. Vi har ett rikt kulturliv med museer, teater, konserthus och klubbar som gärna får bli ännu starkare. Det är dock bara ena sidan av myntet för en stad som vill bli en knutpunkt för kultur.
Vad kulturen behöver är plats att testa sig fram. Det gäller självklara saker såsom teater och museum, men också barer och klubbar, liksom skateboardparker och graffitiväggar. Idag stoppar tidiga stängningstider och hårda krav på maximal volym att vi skulle kunna ha mer livemusik på våra krogar. Lättstörda grannar får basketkorgar att plockas ned och skateparker finns visserligen, men det är alltid en stadsteater eller liknande som sätts i centrum av staden, medan ”fulkulturen” aldrig får finrummet.
Att tillåta fler uttryck och mötesplatser ökar sannolikheten för mer kultur att skapas. Precis som hiphopens begynnelses fyra element blandas ofta kulturella uttryck och skapar en synergieffekt. Det borde tillåtas, ja rent av uppmuntras, genom en stadsplanering som gynnar kulturuttryck lika. Så kan Uppsala inte enbart bli en kulturhuvudstad enligt EU, utan också en fantastisk kulturstad för alla dess invånare.
Kanske är Uppsalas tid som grogrund för just hiphop förbi. Poängen är just att vi inte kan veta vad som komma skall. Må det bli opera, eller performancekonst som den nya generationen kommer ägna sig åt – antagligen blir det något vi inte ens kan föreställa oss. Herbert Munkhammar sjunger Nu är ingenting längre som det var, och den skolan jag gick i, den finns inte längre kvar. Spelar Uppsala korten rätt kan hans drömmande fortsättning på låten bli verklighet:
Kanske alla där gör musik i stället, vad vet jag?
Det är nya drömmar i mina gamla drömmars stad