UNT har i en samling artiklar rapporterat om de bortplockade basketkorgarna vid några av Uppsalas skolgårdar. Först gällde det Sverkerskolan, därefter stod Tiundaskolan på tur. Till följd av att grannar klagat på oljud har basketkorgar monterats ner. I grunden blir det en fråga om huruvida någon som har valt att bo i stan ska tvingas hantera att andra människor också är där.
Från kommunens håll gick man gnällspikarna till mötes, och skratten från spelet tystnade. Kommunens företrädare har hänvisat till vikten av det hälsofrämjande ansvaret. Buller stör både sömn och koncentration. Ska hälsoaspekten vägas in bör den dock rimligen ses från båda sidor. Motion, till exempel basketspelande, är viktigt för både det fysiska och det psykiska välmåendet. Den politiker som vill värna hälsan gör därför klokt i att låta idrottsplatser, framför allt de som faktiskt används, vara. För egentligen är det väl ett hedersbetyg till Uppsalas skolgårdar att människor vill vistas där även efter att klockan ringt ut?
Om man vill ta kampen mot bullret i Uppsala, för hälsans skull, så är det mer slagkraftigt att ta itu med vägtrafiken, det vill säga bilarna i innerstan, något UNT skrivit om tidigare i veckan.
Problemet med klagande grannar är inte unikt för Uppsala. Varje stad i Sverige har sina historier om människor som packar upp flyttkartonger i innerstan och sedan blir förbannade för att de är i staden. Kägelbanan på Södermalm i Stockholm har varit konsertlokal sedan 1887 och sett miljontals besökare sjunga med i otaliga konserter. 2019 slog de igen dörrarna. Anledningen var att fyra grannar, som rimligtvis flyttat in efter att Kägelbanan slog upp portarna, tyckte den anrika kulturinstitutionen lät för mycket.
En konserthall och en basketkorg är inte samma sak, men i grunden rör det sig om samma problem: mötesplatser människor njuter av tvingas stänga för att någon närboende vill ha lugn och ro. Det går inte att komma ifrån att städer låter. De sjunger, skrålar och swooschar. De är fyllda med andra människor. Passar det sig inte så finns det andra platser att bo på – och det är garanterat billigare att köpa ett tyst radhus i stadens ytterkant än en våning på Södermalm.
Bostadspriserna är högre i staden än utanför den, och i gengäld är kommunikationen bättre och bekvämligheterna fler. Kostnaden är, bortsett från kvadratmeterpriserna, att man tvingas samsas med andra i sin närhet. Den som inte står ut med lite dribblande, eller ett studentikost Stad i Ljus-skrålande, bör fundera på om Uppsala är rätt plats att bo på.