Mörker kommer och går – kärleken till Gottsunda består

Bokaktuella (Så var det med det) Jan Emanuel. I boken beskriver han Gottsunda som "hemma".
Bokaktuella (Så var det med det) Jan Emanuel. I boken beskriver han Gottsunda som "hemma".

Vem får ens för sig att bjuda in till suparfest i riksdagens pool?

Ledarkrönika 29 oktober 2023 06:03
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En elak tolkning av Jan Emanuels nyutkomna bok ”Så var det med det” (Volante, 2023) skulle kunna vara ”över 500 sidor grabbigt självskryt”. En snällare tolkning är att en person som överlevt ett kriminellt liv, offentliga drev och tsunamin (!) vill äga sin egen berättelse. I den berättelsen ryms inte minst kärleken till rötterna, till Gottsunda. 

Även jag har bott i området (August Södermans väg 8) och faller förstås pladask inför de varma orden. Till skillnad mot Jan Emanuel var jag dock så skötsam att till och med de mest hedersförtryckta kompisarnas föräldrar såg mig som ett föredöme. Det kommer med andra ord inte fram en massa Gottsundakillar för att ta selfies med mig, som det gör när Jan Emanuel hänger i krokarna för att intervjuas (UNT, 5/10). En folklig frispråkig kändis med guldklocka, muskler, lyxbil – och stökigt förflutet. 

 

Han väcker förstås intresse. I boken beskriver han sin fattiga och trassliga barndom. Redan på förskolan lärde han sig att slåss för att inte bli slagen. 

”I våra kretsar var det låg status att vara svensk", skriver han, så när han fick nys om att det fanns romska rötter i släkten blev han ”glad över informationen” och kallade sig tattare hela uppväxten. Det gick snett ganska tidigt. På mellanstadiet deltog han i ett inbrott i kiosken, därefter gjorde de inbrott i tennishallen och klädbutiken Papells i Gottsunda centrum. Så fortsatte det. 

I gänget Gottsunda Rude Boys, en ”blandning mellan familj och klan”, ingick det att plåga folk. På skolan kunde Jan Emanuel och vännerna ta stryptag på folk tills de svimmade. ”Ibland kissade våra offer på sig eller låg och skakade när vi släppte strypgreppet”, skriver han. Som högstadiekickers strosade de runt på helgerna för att hitta folk att misshandla, gärna från de andra gängen från Heidenstam och Gränby.

 

Samhällets "åtgärder" fungerande inte särskilt avskräckande: ”Socialtjänsten som senare kom att bjuda oss på resor, konserter och fika hånade vi och pratade om som det skämt de också var.”  

En del hyss var lite mer oskyldiga. Jan Emanuel beskriver att de som små brukade "se till att vara på plats när budet kom och lade tidningarna i den bruna lådan utanför kiosken". Och vidare: "Då sparkade vi upp lådan och snodde tidningarna. Sedan knackade vi dörr och sålde tidningarna. Sade att vi var från UNIK, Uppsala-Näs idrottsklubb, att pengarna gick till laget och att vi samarbetade med Upsala Nya Tidning.” Kreativt! (Om än fel.)

 

Smartheten kom även till uttryck i dokusåpan Robinson han senare skulle vinna, som ett led i att bli känd och socialdemokratisk riksdagsledamot i valet 2002. Det framgår att dåvarande chefen, statsminister Göran Persson, gjorde ett starkt intryck på Jan Emanuel. Men riktigt hemma verkade han aldrig ha känt sig som riksdagsledamot. 

"Jag kände mig mer bekväm med vakterna och med personalen som satt i receptionen" skriver han. Känslan av att inte passa in i "finare" sammanhang känner nog alla från de "ofinare" klasserna igen.

 

När han skriver att "Jag tog in kåkfarare, ja rent krasst kriminella, i riksdagen. Jag söp med dem i riksdagens pool", kan jag inte låta bli att le. Vad man än tycker om hans stil eller åsikter, är det åtminstone ofiltrerat. 

Han understryker att han aldrig har glömt sina rötter. Det verkar vara ömsesidigt. "Ingenstans, oavsett mediestorm eller läge" blir han bemött med "mera kärlek och respekt" som i Gottsunda, skriver han senare i boken.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa