"Samhället spricker, när alla inte känner att de får vara med. Och när människor som inte får vara med säger 'jag vill ändå inte ha ert skitsamhälle', då har du fått en farlig fiende".
Gottsunda Centrum, onsdag 3 oktober, kl 12.07:
Tremiljoners-Porschen står på parkeringen och kaffekopparna på bordet.
Jan Emanuel, 49, slår sig ned för att prata om sin dagsfärska bok "Så var det med det".
Fem år har gått sedan han träffade UNT här senast, för ett samtal om vinster i välfärden och livet som "grisrik", med hans eget ord.
Sedan dess har ett stegrande svenskt gängvåld hamnat i allas blickfång. I boken öppnar Jan Emanuel upp om sin kriminalitet under tonåren, som del av gänget Gottsunda Rude Boys. En tid av stölder, droger och våld.
Hur kändes det att gå tillbaka till den perioden?
– Nyttigt och inte utan smärta. Jag har varit usel, dålig från innanmätet. Det är vad som kan ske i en grupp. Den sociala smittan. Vi hade riktigt skeva ideal.
Som ung blev du en "skitmänniska", skriver du. Allt du föraktar i dag, en person du skulle vilja slå. Samtidigt var du fattig, med inlärningsproblem, blev mobbad och slagen i förskolan – kan du inte tycka synd om den pojken?
– Det var i lekis som jag fick stryk. Han som slog mig blev mitt föredöme och senare en god vän. Eller, jag var en av hans springpojkar. Så klart att jag kan tycka synd om ett barn som far illa – men det kan inte legitimera hur man sedan beter sig mot andra. Bit ihop, människa.
Jan Emanuel är uppvuxen i Gottsunda där han gick på Treklangen och Gottsundaskolan. Hans gäng Gottsunda Rude Boys var kampsportande "kickers" som gillade att slåss på stan.
Du beskriver din familj som fattig men full av starka människor, vad gick fel för dig?
– Mamma är helt fantastisk, en riktig tigermamma som bär på en enorm kärlek. Men har du förutsättningarna emot dig kan du ta i hur mycket du vill, det blir inte bra ändå. Om du släpps ned i ett sammanhang där alla du umgås med är på ett visst sätt blir du också så, annars är du konstig. Jag älskar Gottsunda men det har också tagit saker ifrån mig. Alla mina vänner hade sociala problembeteenden och såg upp till äldre kriminella.
”Jag har alltid kunnat komma tillbaka till Gottsunda och må bra. När tidningarna har skrivit dåligt om mig har jag ändå känt kärlek här. Det är som att komma hem, mjukt och fint. Jag är glad och tacksam för det. Det här är den enda plats där jag har rötter i jorden”.
Hade du kunnat vara en ung man med automatvapen om du växte upp i dag?
– Med stor sannolikhet hade jag varit en av de människorna. Det är vidrigt att säga men så är det. När jag var 15 var den kriminella branschen mindre konkurrensutsatt. Vi behövde inte göra så mycket för att anses farliga, du slogs lite och snodde lite bilar.
Hur borde samhället ha hanterat dig?
– Det omhändertas åt helvete för få ungdomar och de som omhändertas placeras för nära sin hemmiljö. De ska långt bort och hamna i små grupper, för att minska risken för social smitta. Jag hade behövt inlåsning, utbildning och behandling.
Din vändpunkt kom i stället när en vän till dig skröt om att han tagit livet av två personer?
– Jag hade samhällstjänst och gick på folkhögskola i Väddö, ett miljöombyte som gav mig sinnesro. Mina vänner fortsatte på samma bana. När han berättade om det insåg jag hur vidrigt det var. För mig blev det en existentiell kris.
Dagen till ära kör Jan Emanuel en Porsche 911 Turbo S. Värde över tre miljoner.
Nu är du influencer, med bland annat 220 000 följare på Instagram, känner du ett ansvar i den rollen?
– Det är dubbelt. Jag har aldrig sagt att jag är ett föredöme, "härma mig så blir det bra". Däremot försöker jag bete mig som en vuxen. Jag har ett privilegium att synas på ställen där många lyssnar. Det känns som att tiden har kommit ikapp mig.
Barnen från Gottsundaskolan har frågor om bilen, träning och pengar. Någon vill att Jan Emanuel ska swisha 500 kronor. "Man ska inte tigga, det är haram", svarar han.
Återkommande är att du visar upp dina bilar och ditt lyxiga liv, varför är det viktigt för dig?
– Som fattig unge är din största önskan en fin bil. För min del ville jag ha ett guldhalsband och en bil. Jag köpte min första fläskiga Mercedes när jag fortfarande bodde i en cykelkällare. Jag vet att jag har usel smak. Det här är en Gottsundaklocka. En Saddam Hussein-guldklocka. Jag vet att den är ful. Men jag har den ändå för jag kommer alltid att vara nyrik. Jag har trasproletariatets bakgrund och smak och jag köper bilar som också är fula, många gånger. För att jag vill det. I de sociala medierna finns också väljarna. Om jag spelar apa får jag blickarna på mig och kan sprida mitt budskap. På samma sätt som Göran Persson dansade med kossan Doris.
En "Saddam Hussein-guldklocka", enligt Jan Emanuel. ”I perioder har jag försökt ta bort mitt habegär men jag har aldrig lyckats. Är du god först när du ger bort allt du har? I sådant fall är jag inte god. Och jag har en ständig oro för att bli fattig igen.”
Bidrar inte du till de ungas fixering vid pengar och prylar, som till exempel driver på kriminaliteten?
– Visst hade det varit finare om världen inte vore kapitalistisk. Men nu har alla andra system misslyckats. Folk vill ha fin bil och bo bättre. Det som är bra med det är att du får en målsättning, som kan göra dig strävsam. Den rikedomen finns inte att nå genom att skjuta folk. Rikedomen finns inte inom det kriminella och det försöker jag förklara – genom att skriva en bokjävel.
Jan Emanuel är tillbaka på mammas gata. Åtminstone nästan. Hon bor numera i Vårdsätra kvarn, på promenadavstånd från Gottsunda Centrum.
