Kan idén om rättvisa ena socialdemokrater och liberaler?
Det diskuterades på seminariet Rättvisa som politiskt projekt? som S-tankesmedjan Tiden och idétidskriften Liberal debatt anordnade i tisdags (19/5). Samtalet tog avstamp i texten Socialdemokratin och liberalismen bör göra gemensam sak utifrån rättvisebegreppet (DN Kultur 28/4). Skribenterna bakom texten är Tidens Payam Moula samt Matilda Molander och Emma Høen Bustos, chefredaktörer för Liberal debatt.
Varifrån kommer behovet av ett gemensamt projekt? “Liberalismen i Sverige är inte särskilt stark, så man måste helt enkelt göra gemensamma projekt”, sa Molander under seminariet. I sin kulturartikel menar de alla tre att rättvisan som gemensam grund kan hjälpa socialdemokrater och liberaler att komma överens i frågor om bristfälliga skolresultat, segregation, bostadsbrist och gängkriminalitet – bland annat. “Keynes, liksom John Stuart Mill, förstod att den fria ekonomin med en välfungerande marknad är medlet med vilket människans frihet ska möjliggöras, inte slutmålet. I denna idé om rättvisa kan liberalismen och socialdemokratin skapa en gemenskap ideologisk bottenplatta”, skriver de i texten.
Mycket av detta stämmer. Liberaler (inte bara partister) måste ha projekt med andra för att få inflytande, och det är bra att formulera gemensamma utgångspunkter med potentiella partners. Både socialdemokrater och liberaler ser i dagens Sverige marknadsekonomin som ett medel för välståndsökning och värnar jämlikhet, om än i olika grad.
Samtidigt är det förstås ingen slump att initiativet till att hitta likheter mellan socialdemokratin och liberalismen tas just nu. Till följd av januariavtalets icke-existerande framtid vill man hitta ett alternativ till den kohandel som många uppfattade januariavtalet som; att en socialdemokratisk regering tog bort värnskatten är i efterhand kanske inte det mest trovärdiga sättet att genomföra reformer på.
Då framstår projekt som det Tiden och Liberal debatt tagit initiativ till som det enda alternativet.
Men frågan är om inte den här typen av sökande efter gemensam värdegrund är kontraproduktivt. Som statsvetaren Johannes Lindvall beskrev i en SNS-rapport nyligen, kan just fokuset på normativa värden leda till låsningar i reformarbete. Han menade att när frågor får en moralisk prägel, innebär det ofta att de börjar handla om vad man är för respektive mot, i stället för vad man vill ha mer eller mindre av. Och att komma överens när man står på olika sidor av moraliska värden är betydligt svårare än att hitta kompromisser där man är på olika steg inom samma skala. Suktandet efter att bygga gemensamma politiska projekt utifrån moraliska värden som rättvisa kan på så vis att bli fruktlöst i längden.
Dessutom riskerar en inriktning på en gemensam ideologisk bottenplatta, att ta fokus på de enskilda rörelsernas ideologiska bottenplattor. Det finns det många exempel på, bland annat den gamla alliansen. Där blev den tydliga gemenskapen en valstrategisk succé, men innebar att de ideologiska skillnaderna tonades ner, på bekostnad av den idémässiga utvecklingen i de enskilda partierna.
Med det sagt är politiskt samarbete över ideologiska gränser positivt, och något det sannolikt kommer att behövas mer av över framöver. Men då bör det snarare handla om att hitta och formulera frågor som handlar om vad man vill ha mer respektive mindre av snarare än antingen/eller: mer eller mindre invandring, högre eller lägre skatt, fler eller färre pappamånader och så vidare. Ibland kanske man rentav vill i samma riktning. I annat fall kan man ändå hitta kompromisser och driva trovärdig politik.
Och för att få till det krävs ingen gemensam ideologisk bottenplatta. Däremot krävs då en stark ideologisk grund i den egna rörelsen. Och det råder det dessvärre fortsatt brist på.