“Ur moderat synvinkel bestod världen enkelt uttryckt av en ond regering, en ond vänster och ett par mindre onda borgerliga partier”, skrev Ulrica Schenström i antologin Borgerlig framtid (Timbro förlag, red. Håkan Tribell) för tio år sedan. Hon beskrev visserligen Moderaterna under sent 90-tal, men det hade nog lika gärna kunnat gälla i dag.
Annars är det rätt mycket som har förändrats under de tio år som har gått sedan Timbro släppte sin senaste antologi om borgerlighetens framtid. Det var därför dags för en ny och i början på månaden gav den marknadsliberala tankesmedjan ut Efter Alliansen – Idéer för en ny borgerlighet (red. Emanuel Örtengren och Zebulon Carlander).
Efter Alliansen är uppbyggd kring fem teman, med två essäer på varje tema. Ibland kompletterar essäerna varandra, ofta kontrasterar de varandra. För temat Social rörlighet står till exempel Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl och Naod Habtemichael, liberal skribent med bakgrund i Centerpartiet. Lifvendahl menar i sitt kapitel att lottning till skolor är en farlig väg att gå, medan Habtemichael i efterföljande essä trycker på lottning som ett sätt att värna barns livschanser.
Exemplet är illustrativt för hur borgerligheten har förändrats. Alliansens splittring må ha fört med sig många negativa konsekvenser, men borgerlighetens nyvunna spretighet är inte en av dem – tvärtom.
Ett annat illustrativt exempel: i antologin från 2011 kände sig redaktören manad att påpeka att de inte eftersträvade att tycka likadant och konstaterade triumferat att “det gör vi inte heller!”. I boken diskuteras också huruvida det är läge att slå ihop allianspartierna till ett enda stort (det var det inte).
Tio år senare är tongångarna annorlunda. Syftet med Efter Alliansen verkar närmast vara att visa att det minsann fortfarande finns gemensamma nämnare! “Det finns tre saker som gör att borgerligheten särskiljer sig", uttryckte redaktören Emanuel Örtengren det. "Man värnar den enskilda människan mot godtycklig maktutövning... ser företagande som grunden för samhällets välstånd” och har “en stat som är stark nog att hantera både ryska aggressioner och kriminella gäng men också håller tassarna borta från fria medier, forskning och kultur- och föreningsliv” (SvD:s ledarredaktions podcast 11/3).
Det är vackra ord, men något vaga. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, eftersom det innebär att många sakfrågor kan projiceras på denna borgerliga projektionsyta.
Det gör också skribenterna i den nya antologin. Särskilt hedervärt är Hanna Wagenius, jurist och kommunfullmäktiges ordförande i Östersund, långtgående försvar för den personliga integriteten och varför mer verktyg till övervakning inte bör vara överordnat alla andra samhälleliga värden.
Visst saknas en del: ett kristdemokratiskt perspektiv lyser med sin frånvaro. Migrationsfrågan, i grunden vad som splittrade alliansen, behandlas inte. Kanske lika bra, åsiktspluralismen i den frågan är trots allt väl kartlagd och välkänd.
Den som läser de båda antologierna Borgerlig framtid (2011) och Efter Alliansen (2021) bredvid varandra slås lätt av insikten att splittringen var ofrånkomlig. Redan 2011 varnades för att borgerligheten hade gått vilse, och att Moderaterna präglades av “nervös centralstyrning där ett fåtal personer kontrollerar idé- och politikutvecklingen”. Alliansen var en valstrategisk succé, så länge den fungerade. Men att hålla ihop alliansen innebar också att åsiktskillnaderna tonades ner. Det var ett misstag.
Många sörjer alliansen. Men dess död har varit bra för idéutvecklingen inom de borgerliga partierna. Och en sådan behövs för att möta kommande politiska utmaningar.