Liberalernas kommunalråd Jennie Claesson, som tidigare har legat lågt i regeringsfrågan, slog härom månaden näven i bordet. Hon menade att hennes parti blivit SD:s och de andra Tidöpartiernas "dörrmatta" (UNT, 20/10). Enligt kommunalrådet borde L bryta med regeringen och gå i opposition.
Opinionsläget för partiet som likt Miljöpartiet denna helg har kongress, landsmötet som Liberalernas heter, är mycket riktigt inte det bästa. Med tanke på att det hörts så lite från partiet på sistone är det uppfriskande att Claesson tycker till. Att ha så låga opinionssiffror, och bara luta sig tillbaka, lär garanterat straffa sig.
Men partiet kommer definitivt inte att göra som Claesson vill. Blir det regeringskris under denna mandatperiod är det inte Liberalerna som kommer att orsaka den. På frågan "Händer det att du tänker att det här samarbetet inte var rätt för er?" svarar partiledaren Johan Pehrson "Nej. För jag har så otroligt svårt att se hur det finns något alternativ" (Expressen, 13/11).
För att förstå Pehrson behöver man backa bandet. Efter att Januariavtalet slöts med den rödgröna regeringen ledd av Stefan Löfven under förra mandatperioden drogs L med intern kritik och sviktande väljarstöd.
Centerpartiets dåvarande partiledare Annie Lööf kunde däremot stolt berätta om de marknadsliberala reformer man fått igenom.
När Jan Björklund kastade in handduken som partiledare valde partiet Nyamko Sabuni. Erik Ullenhag hade blivit partiledare om Jennie Claesson-falangen utgjort majoritet.
Johan Pehrson hade alltså inte, när han fick rycka in som partiledare när Sabuni avgick före valet 2022, mandat att skifta partiets vägval.
Men ska L i ännu en valrörelse göra sig så beroende av moderata stödröster? I veckan dammade statsvetaren Andreas Johansson Heinö av den gamla idén om en gemensam valallians för de borgerliga regeringspartierna (DN, 15/11). Liberalerna (och KD) skulle då slippa stressen att åka ur riksdagen, resonerar han. En stärkt borgerlig trio, i tider av ett uppblåst SD som har börjat kräva ministerposter för nästa mandatperiod, är kanske en lockande idé. Valkarteller är inte ovanliga i andra demokratier. Men som Johansson Heinö själv konstaterar lär förslaget falla platt, eftersom småpartiernas "fåfänga är för stor".
Liberalernas identitet är inte heller lika tajt M-kopplad som dagens Kristdemokraternas.
Det blir med andra ord varken regeringskris eller valallians. Men vad blir L:s strategi? En mjäkig Tidö-dörrmatta kan inte heller vara ett alternativ.