Ett gott och bekvämt liv innefattar vissa saker, åtminstone för en 50-plusgeneration som varit vuxna före digitaliseringen. Kanske vill man leva utanför stan i ett mindre samhälle med villaträdgårdar, en idrottsplan och en liten men välsorterad livsmedelsbutik? Om det blir för tråkigt finns ju stan inom bekvämt buss- eller tågavstånd, med sitt folkliv och sitt till stora utbud av specialbutiker.
En gång om året blir också detta otillräckligt. Det går då att ta tåget över sundet och landa i en riktig europeisk storstad. Där kan man äta gott till ljudet av olika språk, gå på muséer och marknader och insupa intrycken. Flärden finns i det stora varuhuset i varje huvudstad. Högarna av tröjor av berömd design är perfekt vikta och den diskreta personalen låter dig prova ett plagg. När du ser prislappen skyller du på något och köper en enkel sjal, förvisso svindyr den också.
Livsmedelsbutiken i det lilla samhället sålde kanske sin sista liter mjölk för 20 år sedan. Butikerna i centrala Uppsala kämpar för sin överlevnad och i förra veckan meddelade ägarna till KaDeWe, lyxvaruhuset i Berlin som under tre decennier var själva symbolen för överflödet på västsidan, att det begärts i konkurs.
Budskapet till den välbeställde 50-plussaren, som parallellt upplevt ett börsrace, ett bostadsrace och ett reallönerace, är glasklart: Om du vill att något ska finnas kvar, handla där då! De inrättningar som skapar de eftertraktade miljöerna är inte kulisser som bekostas av allmänna medel. Varje dörr symboliserar ingången till personers och familjers drömmar, satsningar, försakanden och inte minst enorma ansträngningar.
Det betyder förstås inte att allt kan bli som förr. Livet förändras och vissa varor och tjänster är som gjorda för att inhandlas digitalt. Aldrig mer kommer kanske 10.00-bussarna till Uppsala city på lördagen att vara knökfulla, för att alla ska uträtta ”allt” då. Men om bara utbudet, inklusive service, skiljer sig något från köpladornas talar alltför att folk fortsätter att åka ”ned på stan”.
Ryktet om cityhandelns död är överdrivet, visar statistiken från Hui (Handelns utredningsinstitut) (UNT 7/2). Omsättningen beräknas till 4,6 miljarder kronor, dubbelt upp mot Gränbys centrumgalleria och fyra gånger mer än Stenhagen. City ligger tätt efter Boländerna (5,2 miljarder) som har Ikea som stort dragplåster. Man ska också tänka på att stadskärnan konkurrerar med mycket liten hjälp från den volymmässigt dominerande livsmedelshandeln.
Det har varit oerhört tuffa år för butiksägarna, med pandemin, inflationen, höjda kostnader och så en lågkonjunktur på det. Självklart har en del slagits ut, vilket UNT berättat om i en serie artiklar, men i många fall har det rört sig om verksamheter som varit hotade under betydligt längre tid. Då handlar det om ett naturligt skifte som skyndats på av omständigheterna.
Det har upprepats som ett mantra under lång tid, att cityhandeln förlorar till externhandeln och att alla förlorar till e-handeln. Men man kan utvinna mycket i de undersökningar som görs, som Retailbarometern 2023. Den visar att en av fem konsumenter utsatts för bedrägeri och att 62 procent vill ha mer givande shoppingupplevelser. Retorisk fråga: talar dessa trender egentligen för en framtid med bara e-handel och stora köpcentrum?
Några spenderar redan nästan fem miljarder kronor i Uppsala city. Många är 20 någonting som träffar kompisar, fikar och köper second hand. Men allt fler är, eller borde vara lite äldre som söker en välsorterad garnbutik, ett aktuellt exempel på nyöppning, eller något annat som ingår i ett gott och bekvämt liv. Stadens lockelser kommer att bestå även om gammalt utbud aldrig kan återuppstå.