Vittnesmål från ukrainska städer som Butja och Borodjanka - brutaliteten och avhumaniseringen i den ryska krigsföringen - har nästan varit svårt att ta in. Människor berättar om våldtäkter framför barn, om övergrepp under pistolhot. Vi har i dagarna fått se bilder på skjutna bakbundna människor på gatorna och hört fasansfulla berättelser av dem som överlevt. 

Som ledarsidans Johan Rudström skrev häromdagen kommer dessutom "sannolikt fler och värre vidrigheter att avtäckas" (4/4).

Med rötter i ett konfliktdrabbat Mellanöstern känner jag alltför väl igen mönstret. Makthavare förgiftar samhällen med tidig indoktrinering från första årskurs i skolorna, piskar upp hat och avhumaniserar, fängslar journalister och oppositionella, och kallar den egna krigsföringen och militära övergrepp för "fredsoperation". 

Man ska inte glömma att de unga soldater som skickats ut i krig är beordrade att begå grymheter. Ryska soldater i Ukraina har bland annat berättat att de fått order om att skjuta ”på allt som rör sig”. Även om utsikterna för att gripa Rysslands president Vladimir Putin och ställa honom och andra ansvariga inför rätta nu är små, kan det förhoppningsvis ske i framtiden. Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har inlett en utredning om krigsbrott. 

Trots situationen görs det ständiga försök att "förklara" den ryska regimens agerande.

I veckan höll Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson och den S-märkta entreprenören Jan Emanuel Johansson en pubafton. Tanken är att de ska ha dessa pub-träffar i flera städer. I ett klipp från veckans event i Malmö kan man höra Johansson säga att "krig är inte svarta och vita”, och att det inte är "super-duper-konstigt" att Ryssland inte vill ha Natos vapen vid gränsen.

Jimmie Åkesson, som fram till  nyligen inte ville välja mellan USA:s Joe Biden och Vladimir Putin, svarade på Johanssons resonemang att han "förstår det". 

Johansson underströk att han inte tycker om Putin. Och konstigt vore väl motsatsen. Men som Mikael Nilsson, docent i historia, påpekar: "Vad har utplånandet av ukrainsk kultur och nationen som sådan, samt massmord på dess invånare, med oro för Nato att göra? Svaret är: inget alls." (Göteborgs-Posten, 7/4).

Redan i vintras fick Uppsala universitets styrelseordförande Anne Ramberg kritik efter ett påstående om att Nato ”medvetet militariserat de forna öststaterna”. Som om dessa stater inte skulle ha gjort egna säkerhetsbedömningar. När Ryssland placerade 100 000 man vid gränsen till Ukraina stack Rambergs förståelse inför ryskt agerande förstås i ögonen.  

I de politiska partierna finns värre exempel. Ali Kader, politiker för Centerpartiet i Sölvesborg, har uttryckt att EU och Nato "borde sluta mobba Putin och be honom om ursäkt" (28/3). För ett tag sedan avslöjade Expo att sajten Insikt24, som SD-politikern Simon O Pettersson i Uppsala är chefredaktör för, hör till sajterna som spridit Kremls lögner (16/3). 

Det är alltid bra att se konflikter ur olika infallsvinklar och perspektiv, och det är förstås skillnad på att försvara Putin och på att förklara hans handlande. Men i det här skedet av kriget är det inte en fråga om "gråskalor". Ibland är det så enkelt som att ena aktören i ett krig, den ryska regimen i det här fallet, är den skyldiga parten. Att auktoritära ledare vill utplåna stater och nationer har hänt förr och är kanske inte "super-super-konstigt". Med vad de gör är fel. Vi som lever i frihet och med tillgång till kunskap har ingen anledning att "nyansera" eller "förklara" en despot som Putin.