Det är med Rysslands invasion i Ukraina som med alla krig. Ett tag går det att låtsas som om det är ett spel, en karta med olika färger, ränder där det inte står riktigt klart vem som har övertaget. Det är militära mål, trupp mot trupp, artilleri mot flyg, pansarskott mot stridsvagnar, framryckningar och reträtter.

Som nyhetskonsument på trygg mark kommer man på sig själv med något som liknar glädje över att ”ryssarna har kört fast” eller att ”ukrainarna har tagit tillbaka en bit mark”. Döda soldater på bägge sidor utgör tragik, men också en logik för dem som deltar i kriget.

Självklart vet man att det är värre än så, mycket värre. Bilderna på bostadshusen i Charkiv talar sitt tydliga språk. Belägringen och beskjutningen av Mariupol är ännu tydligare, då man får veta hur många som lämnat halvmiljonstaden respektive hur många som finns kvar som oskyldiga offer för en pågående massaker. Ändå är det först på krigets sjätte vecka som verkligheten slår till med full kraft, i Butja.

Den lilla förstaden väster om Kiev hade 37 000 invånare. Det har den inte längre. Bilen med nyhetsfotografen kör slalom mellan döda kroppar på en gatorna. De är civila, vissa med händerna bakbundna. En massgrav med 300 kroppar har avtäckts. En man förmår inte säga annat än att det var ”en stridsvagn som sköt”. ”Fähundar”, tillägger han, förkrossad.

Hela (väst)-världens tv-tittare får också se filmer. Till skillnad från i Sarajevo och Srebrenica, senast Europa drabbades av ett storkrig, finns mobilkamerorna överallt. Vi får se ett äldre par utraderas när de sitter i sin bil, träffade av en granat. Och vi får se en son med en pappa och hundar beskjutas när de bromsat in vid vägkanten. Hela förloppet, med sonens skrik, pappans död med den vakande hunden intill.

Ryssland ska nu utredas för krigsbrott, i första hand för attackerna mot civila, i andra hand anfallskriget, möjligen också folkmord. Philippe Sands, expert på internationell rätt, vill upprätta en tribunal för Ukrainakriget, likt den för det forna Jugoslavien (SVT Agenda 3/4). Han har inte gett upp möjligheten att få se Vladimir Putin inför rätta, likt en gång de serbiska ledarna Milosevic, Karadzic och Mladic.

Vägen dit är lång. Mycket beror på utvecklingen av kriget och den politiska situationen i Ryssland. Men arbetet med att utreda och dokumentera är i full gång och det är ändå det viktigaste. Historiens dom mot Putinregimen blir hård. Efter hand kommer sannolikt fler och värre vidrigheter att avtäckas, men det var den här helgen det började, i Butja.