Ulleråker ska enligt kommunens plan växa från 1 500 till 13 500 invånare, ”ett av Sveriges största stadsdelsprojekt” (UNT 7/4). Låter det bekant? Ja, kombinationen markbrist och stort bostadsbehov är på väg att göra Uppsala känt för sina stora och täta områden. Industristaden, Sala backe/Gränby, Eriksberg och inte minst Sydöstra staden, ett blivande ”nytt Sundsvall”.
Dilemmat: Hur ska många och stora hus på liten yta säljas in som ett mysigt ställe att bo på? Mardrömmen är en betongöken, som i en förort till S:t Petersburg. Drömmen är kanske ett parisiskt Marais, ett Notting Hill eller som Park Slope i Brooklyn, New York. Sex- eller sjuvåningshus, kaféer och småbutiker, lite grönt och så kommer folklivet som ett brev på posten. Jag ska återkomma om hur Uppsala kommun går till väga.
Att sälja en bostad är att sälja en dröm, kanske om att bli någon annan. På visningen strömmar signalerna mot spekulanten. Där ska jag sitta i lugn och ro med en bok. Där borta minglar gästerna, tar en nypa örtkrydda från krukan och lägger på sina snittar. Slut på färdigmat och tv-soffan med telefonen – här kan vi börja ett nytt liv!
Uppsala kommun gör på samma sätt. I den färdiga nya Ulleråkersstadsdelen åker några treåringar sparkcykel i förgrunden. En mamma och hennes dotter studerar en meny på en griffeltavla. En pojke lär sig cykla. Några småflickor springer och svänger med håret. Vuxna sitter och pratar eller hänger själva, men på ett lite skönt sätt, blickandes ut över torget.
Det ger en lätt poäng att klaga på arkitektskisser. De ser ut som de alltid har gjort och de flesta förstår att de inte tittar på den kommande verkligheten. Men Ulleråkerskissen har en extra dimension, något med klädseln. Det är sommar förstås, men i Ulleråker kommer den att bestå. Arkitektfirmans namn är Warm in the winter. Snacka om dröm, där kan man verkligen börja ett nytt liv!
Marais är dyrt. Notting Hill är ännu dyrare, så pass att hela bostadshus ägs av Qatar och står tomma. Det så berömda folklivet har tagit en paus, kaféer ska också betala hyra. Varje ny borgmästare i New York har gentrifieringen högt på sin agenda, att försöka förhindra att områden som Park Slope går samma väg som exempelvis Soho på andra sidan bron.
Uppsala borde förstås säljas in som Uppsala och inget annat. Om karaktären ska bevaras finns det tydliga gränser för betongen. När bygget väl är i gång är det för sent. I värsta fall kliver besökaren av på nya Bergsbrunna station om något decennium och blickar upp mot huskropparna: Välkommen hit, välkommen hem. Till S:t Petersburg?