Så stod de där, Moderaternas Elisabeth Svantesson, Kristdemokraternas Ebba Busch och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson, i tisdagens Aktuellt för att prata om det gemensamma budgetalternativet.
Svantesson sade nyligen i SVT-programmet 30 minuter att hon "tycker det var fel att jag sa att de har rasistisk politik, för det tyckte jag egentligen inte då" om Sverigedemokraterna. Om man plötsligt ska bli glada samarbetspartners gäller det att justera tidigare beskrivningar. Ebba Busch, som för några år sedan vände sig mot Jimmie Åkesson i en tv-debatt och sa ”ni är en skandalfabrik utan dess like", om varför det inte gick att föra diskussioner med partiet, låter också helt annorlunda i dag. Skulle skandalerna i SD ha upphört? Förstås inte.
Nog måste politiker anpassa sig till politiska realiteter, och strategibyten hör till. Men det inger inte förtroende att det som sägs den ena stunden, i nästa andetag inte tycks ha betytt ett dugg.
På vänster planhalva, liknande problem.
Centerpartiet och Annie Lööf har, trots varma ord om "den breda mitten", fått V i knät. Från skrivelsen i januariavtalet - att ”Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen under den kommande mandatperioden” - låter det numera annorlunda. Från Lööfs tydlighet om att V inte ska få ”politiskt inflytande” heter det nu att partiet inte ska få ett ”avgörande" politiskt inflytande.
Socialdemokraternas Magdalena Andersson säger rakt ut att hon förhandlar med Vänsterpartiet. "Jag är redo att göra eftergifter så vi kan komma överens", sade Andersson på tisdagen. V-ledaren Nooshi Dadgostar kräver ett avtal.
Någon "dörrmatta" skulle partiet inte vara, underströk även V:s kommunalråd Tobias Smedberg i Uppsala efter valet 2018, när den då nybildade koalitionen (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna) hade presenterats (UNT, 11/10 2018). V fick bland annat platser i alla kommunala nämnder, en kommunalrådspost på heltid och flera tunga presidieposter. Ett vänsterstyre, sade oppositionen om den nya politiska ledningen. Mittenstyre, upprepade Liberalernas Mohamad Hassan minst lika många gånger.
Politik är sällan enkelt, men blir inte bättre av att beskrivas som någonting annat än vad det är. Varken V eller SD är andra partier än för några år sedan. Övriga partier som byter taktik och inställning till "ytterkantspartierna" gör bäst i att förklara varför. Hur resonerade man sig fram, och hur tänker man slåss för och försvara den egna politiken?
Då har väljarna åtminstone en chans att förstå vad de lägger sin röst på.