Tidningen Vi:s granskning visar att på drygt 20 år har mer än vart fjärde folkbibliotek lagts ner, elva är nedlagda i Uppsala kommun. Under samma period har antalet utlånade böcker minskat med 35 procent.
Alla tycker att bibliotek och läsning är viktigt, utredningar tillsätts och presenteras. Ändå tycks det svårt att vända trenden. Debatten har vidare handlat om hur bibliotekens arbete förändrats, ofta lyfts det oro för ökat stök.
I UNT:s artikelserie om bibliotekens nya roll i samhället lyftes samtidigt flera exempel på hur viktiga biblioteken var i samband med flyktingvågen och med efterföljande lyckade integrationsprojekt. Den nya rollen behöver alltså inte bara vara något de blir drabbade av, utan det handlar också om att man lyckas med det andra institutioner har svårt för, att bli en mötesplats.
Nya former för biblioteksbesökande har också tillkommit, som ”Meröppet”. På ett sätt är det fantastiskt. Att vi har ett samhälle med en tillit som möjliggör att alla medborgare över 18 år med sitt bibliotekskort och pinkod kan gå in och själv låna mellan 8–20 varje dag som i Björklinge, Bälinge och Vattholma, trots att det är obemannat.
En slags allmänningens utopi, och alltså en fin kontrast till Garrett Hardins teori ”allmänningens tragedi”. Den som säger att system med öppen tillgång till gemensamma resurser tenderar att kollapsa eller bli överutnyttjade.
Samtidigt är det självklart att en pinkod inte kan ersätta bibliotekarier och det är problematiskt om systemet börjar överanvändas i större utsträckning för att spara pengar. Bibliotekens läsfrämjande verksamhet kräver att någon, och någon med kompetens, faktiskt är på plats. Därför är det också sorgligt att se hur situationen ser ut för landets skolbibliotek.
I en rapport från Lärarstiftelsen som sammanställt statistik om skolbibliotek saknar 6 av 10 elever tillgång till skolbibliotek som enligt deras definition måste vara bemannat och kunna fungera som resurs i det pedagogiska arbetet. Man ser också stor skillnad mellan olika huvudmän där 80 procent av eleverna i kommunala gymnasieskolor har tillgång till skolbibliotek medan andelen för fristående gymnasieskolor bara uppgår till 15 procent.
Enligt lag måste elever ha tillgång till skolbibliotek, däremot är det inte specificerat exakt vad innebär, vilket gjort att det ser väldigt olika ut. För vissa handlar det om några enstaka bokhyllor. Givetvis är detta en likvärdighetsfråga och även på denna punkt tycks vårt skolsystem brista. Samtidigt dröjer lagförslag om krav på bemanning.
Biblioteken har flera roller att spela. En förutsättning för alla är att de faktiskt finns.