Biblioteken 4/4
Det Àr september 2015 och bilden pÄ den 3-Äriga Alan Kurdi som spolats upp pÄ en strand i Turkiet sprids i media. Med sina smÄ gymnastikskor och sin lilla livlösa kropp Àr Alan med och skapar en ny sorts solidaritet hos svenskarna för mÀnniskor pÄ flykt. Statsminister Stefan Löfven sÀger i ett tal till nationen: "Jag sörjer honom och alla andra barn som dör pÄ flykt och i krig ... Nu mÄste vi agera. Sverige ska fortsÀtta att ta sitt ansvar".
Ett Är senare i november 2016 har den solidariska tonen till stor del bytts ut mot en annan i Sverige. Rapporten "Attityder till invandring" visar att 67 procent av de svarande anser att "invandrare har seder och traditioner som inte passar in i det svenska samhÀllet". Det Àr i detta klimat som Roger Bergman i Uppsala börjar kÀnna att han mÄste göra nÄgot för att hjÀlpa de invandrare som inte hittar in i det svenska samhÀllet. PÄ en middag hos en granne i Gamla Uppsala fÄr han tips om projektet "LÄna en Uppsalabo".
â Alla har sĂ„ mycket Ă„sikter om integration men ingen gör nĂ„got. Min granne sĂ„g till att jag fick skriva en sida om mig sjĂ€lv som sattes in i en pĂ€rm pĂ„ stadsbiblioteket och dĂ€r skulle nyanlĂ€nda i behov av hjĂ€lp kunna lĂ„na mig.
Samtidigt â i en annan del av Uppsala satt Aziz Sharafi och svor över svenskaböckerna.
Han kom till Sverige 2011 som 17-Äring. Hans familj tillhör minoritetsbefolkningen hazarer som varit förföljda av framför allt talibanerna. Kriget i Afghanistan hade tagit hans pappa, och Àven hans mamma var död. Det var hans morbror som planerade att smuggla Haziz ut ur landet. Familjen hade bara rÄd att betala smugglare för ett av barnen i familjen, sÄ Aziz reste ensam genom Iran, vidare till Turkiet, till Grekland och sÄ smÄningom till Sverige.
â Mina bĂ„da yngre systrar Ă€r kvar i Afghanistan. Det har blivit Ă€nnu vĂ€rre dĂ€r nu. De fĂ„r inte lĂ€ngre gĂ„ till skolan, allt Ă€r nedstĂ€ngt och de fĂ„r inte gĂ„ ut utan en man vid sin sida. Hazarerna har det vĂ€rre Ă€n nĂ„gonsin i Afghanistan.
Livet i Sverige och Uppsala dÀr han hamnade blev inte helt lÀtt. Planen var att lÀra sig svenska, lÀsa in hela grundskolan och sedan komma in pÄ byggprogrammet sÄ att han skulle kunna arbeta som plattsÀttare. I Afghanistan hade han aldrig gÄtt i skolan utan jobbat pÄ byggen hela sin barndom, och dÀrför hade han inte nÄgon studievana. Efter nÄgra Ärs studier pÄ komvux i Sverige framgick det att han hade dyslexi.
â Men lĂ€rarna tog med oss till biblioteket för att visa att vi kunde sitta dĂ€r och plugga. Varje dag efter skolan gick jag dit. En dag sĂ„g jag tvĂ„ damer som satt dĂ€r och de berĂ€ttade att jag kunde fĂ„ hjĂ€lp med studierna av en Uppsalabo och sĂ„ gav de mig en pĂ€rm.
I pÀrmen hittade Aziz en Roger som var intresserad av att snickra. Aziz trodde att Roger var snickare och tÀnkte att det kunde vara en bra kontakt för att fÄ jobb. Redan pÄ vÀgen hem samma dag ringde Roger, som inte Àr snickare utan drivit eget företag och varit vd i entreprenadbranschen. De bestÀmde trÀff pÄ biblioteket en vecka senare. Roger minns att det var strax före jul 2016 som han tog trappen upp till biblioteket för att möta den dÄ 20-Äriga Aziz.
â Det var som en blinddejt pĂ„ biblioteket och de bjöd pĂ„ fika med kanelbulle. Han berĂ€ttade sin historia och jag berĂ€ttade min.
Aziz fortsÀtter dÀr Roger tystnar:
â Jag berĂ€ttade att jag behövde bli klar med grundskolan till Ă„ret dĂ€rpĂ„ sĂ„ att jag kunde komma in pĂ„ byggprogrammet. Och dĂ„ sa han: "Jag hjĂ€lper dig". Han sĂ„g till att jag klarade bĂ„da utbildningarna, han satt dĂ€r timme efter timme med mig. Sen undrade Roger om jag ville ha hjĂ€lp att ta körkort.
Roger tÀnkte att det skulle bli lÀttare för Aziz att fÄ jobb som plattsÀttare om han hade körkort, och efter nÄgra intensiva mÄnader av övningskörning var Aziz i hamn Àven med det.
â Det viktiga med att hjĂ€lpa Ă€r att ocksĂ„ stĂ€lla krav. Det Ă€r ju svĂ„rt att veta vad som gĂ€ller i Sverige för den som inte kommer hĂ€rifrĂ„n. Aziz hade till exempel svĂ„righeter med teorin eftersom han har dyslexi och nĂ€r han kuggade första gĂ„ngen bokade han en ny uppkörning bakom min rygg utan att vi hann nöta. DĂ„ blev jag arg och sa ifrĂ„n. Jag hade ju inte lust att betala för hans kuggningar. Men dĂ„ lyssnade han och pĂ„ tredje gĂ„ngen fick han kortet.
Vid sidan av att Roger hjÀlper Aziz för att kunna skapa sin egen framtid i Sverige har Aziz ocksÄ blivit en del av Rogers familj. Han kommer hem till Rogers familj och Àter middag och leker med Rogers barnbarn och Àr som ett extra barn som ocksÄ lÀrt kÀnna Rogers bÄda döttrar.
För Aziz som inte har nÄgon egen familj i Sverige Àr Roger nÄgot han har svÄrt att hitta ord för att beskriva.
â Roger Ă€r allt för mig. JĂ€ttenĂ€ra vĂ€n och kompis, inte bara en person som hjĂ€lper. MĂ„nga hjĂ€lper, men inte som Roger. Han la ner jĂ€ttemycket tid och hjĂ€lpte med hela sitt hjĂ€rta.
Förra Ă„ret köpte Aziz en egen lĂ€genhet som han och Roger hjĂ€lps Ă„t att renovera och i julas slog den yttersta av Aziz alla drömmar in â han fick svenskt medborgarskap. Vem som hjĂ€lpte honom med myndighetspappren Ă„r efter Ă„r behövs kanske inte sĂ€gas. Men historien om Roger och Aziz Ă€r inte bara en historia om vĂ€lgörenhet och solidaritet, det Ă€r ocksĂ„ en historia om den plats som inte Ă€r som nĂ„gon annan â biblioteken.
Projektet "LÄna en Uppsalabo" som anordnades av Bibliotek Uppsala och vÀlgörenhetsorganisationen Lions förmedlade mellan 2016 och 2019 1 097 lÄn av Uppsalabor. Biblioteket tog rollen att verka för integration genom sprÄktrÀning, samhÀllsinformation och ett socialt sammanhang. Som nÀmnts i tidigare artiklar om bibliotekens roll, blev biblioteket den mötesplats för personer i behov av hjÀlp, som ingen annan instans lyckats bli.
Aziz Sharafi gÄr aldrig till biblioteket lÀngre. Han jobbar jÀmt och har svÄrt att fÄ tiden att rÀcka till, men han glömmer aldrig platsen dÀr han hittade Roger. Roger Bergman har Àlskat biblioteket ett helt liv och kommer ofta hit nu nÀr han blivit pensionÀr och tiden finns.
â Jag brukar sĂ€tta mig och lĂ€sa facktidningar eller lĂ„na ljudböcker.
Han pekar ut mot vestibulen frÄn bibliotekskaféet dÀr vi sitter.
â Du ser ju, det Ă€r jĂ€ttemĂ„nga som Ă€r hĂ€r som kommer frĂ„n andra lĂ€nder som söker stöd och hjĂ€lp och dĂ€r tror jag biblioteken har en viktig uppgift.