I förra veckan avslutade USA:s president Joe Biden sitt europabesök med att säga att Vladimir Putin inte kan stanna kvar vid makten efter Rysslands invasion av Ukraina. Ett uttalande Vita huset var snabba med att ta tillbaka.
På sätt och vis var uttalandet – som inte ingick i hans manus – en ganska karakteristisk mungroda för presidenten. Det är dock ett misstag vi borde ha överseende med. Dels för att det som en ren iakttagelse har goda förutsättningar att kunna visa sig sant, dels för att presidenten generellt skött hanteringen av kriget i Ukraina över förväntan.
Presidenten verkar först och främst ha gjort sin läxa sedan Ryssland senast invaderade Ukraina 2014. Den gången lyckades Kreml framgångsrikt så tillräckligt med tvivel för att försena den internationella responsen, som initialt dividerade om de ”små gröna männen” verkligen var ryska elitsoldater. Något sådant kom inte på tal den här gången.
Redan i mitten av januari i år började Vita huset varna för ett stundande anfallskrig mot Ukraina, något som på sina håll avfärdades som krigshysteri. Med facit i hand var dessa tidiga varningar kritiska för att omvärlden och EU i synnerhet snabbt skulle kunna enas i ett fördömande.
Man gjorde också rätt i att resolut avvisa de krav på att riva upp den europeiska säkerhetsordningen som Ryssland framförde till USA och NATO i slutet av förra året. Därutöver har man under en längre tid, långt innan den nuvarande invasionen påbörjades, försett Ukraina med materiel och utbildning – något som kan ha varit avgörande under det inledande skedet av konflikten.
Kanske viktigast av allt har han säkrat upp stödet i Europa som sargades under hans föregångare. Detta dels genom stärkta diplomatiska förbindelser, dels genom aktivt arbete för att exempelvis förse EU med olja och gas för att stävja energiberoendet av Ryssland. Han har också förvägrat Putin konflikten denne ville se. Putin visade med all tydlighet att han vill förhandla Europas säkerhetsordning med USA och inte med EU. Med Bidens kalla avvisande och samordnande funktion har EU och Storbritannien haft möjlighet att visa prov på handlingskraft och ledarskap.
Och under krigets tidiga skede kom en rad exempel på just detta. Ett helt enigt EU svarade med ett omfattande sanktionspaket, något som är ovanligt sett till alla medlemsländers vetorätt i utrikesfrågor. Polen av alla länder tog på sig ett stort ansvar för att hjälpa ukrainska flyktingar och skicka humanitär hjälp. Tyska socialdemokrater gjorde en helvändning genom att förkasta mutual dependence-strategin, skrota Nordstream 2 och ge stora tillskott till försvaret.
Sveriges regering, som tidigare hävdat att vi delvis är undantagna från solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget, instämde i Finlands kampanj för att ge klausulen tänder. Och Finland verkar i sin tur vara i full färd med att nyttja sin Nato-option. Mycket av detta hade verkat helt osannolikt för bara några veckor sedan. Om det är tillräckligt och om enigheten kan vidhållas vid en utdragen konflikt får tiden utvisa.
Sist men inte minst är hanteringen förvånande i ljuset av hur Biden inledde sitt presidentskap. Den förhastade reträtten som han beordrade från Afghanistan, och den tondöva responsen på fadäsen fick han en hel del kritik för. Kritik som även undertecknad riktade i en krönika i UNT (20/7 2021). Det är glädjande att hittills ha blivit motbevisad rörande Joe Bidens utrikespolitiska fingertoppskänsla – mungrodor till trots.