Varför diskuteras dricks på restauranger i Sverige i januari 2024 (UNT 6/1)? Är det rimligt att ge lite extra om man är riktigt nöjd med mat och service? Ja, det kan det vara. Men är det rimligt att restauranger närmast tar dricksen för given, att kunden måste välja ”avstå” på dosan, när serveringsavgiften ingår samtidigt som servitören får lön enligt avtal? Nej, det tycker inte jag.
Varför diskuteras detta under ”fattig-januari”, efter ett år (och drygt det) när allt blivit så mycket dyrare, som boendet, energin och maten? Vem har då råd att äta ute? Är det ännu ett exempel på det delade Sverige där ojämlikheten fortsätter att öka med oförminskad kraft, som den gjort sedan ungefär 1980? Det påstås ibland att så är fallet och någonting ligger det förstås i detta. Men det som förtigs är oftast hur mycket bättre i stort sett alla svenskar har fått det.
Uteätandet är ett exempel på standardökningen i Sverige de senaste 50 åren. Restaurangbesök förekom knappt i slutet av 1960- eller början av 1970-talet. Orsakerna var inte bara ekonomiska utan även kulturella då det fanns ett politiskt mål att komma bort från spritdrickandet och ölschappen. Pizzeriorna och kinakrogarna var på väg in, men åt det gjorde man i mycket hög utsträckning hemma, dessutom liknande mat.
1970-talets jämlikhet kan ses genom minnen av samhällets främsta företrädare. Statsministerparet Palme avnjöt på fredagarna (enligt sonen Mårten) sin brieost och ett glas vin i sitt mycket anspråkslösa radhus i Vällingby. Våra internationellt mest framgångsrika artister ABBA, som sålde miljoner skivor, valde samma typ av boende i en annan V-förort, Vallentuna.
Jämlikheten kan också ses i siffror genom Ginikoffecienten 0-1 (0 är maximal jämlikhet, 1 minimal). För Sveriges del bottnade den på 0,20 1980 då inkomstskillnaderna var som lägst. Å 2022 har den stigit till 0,276. Bland jämförbara länder ligger Frankrike högst (0,298) och Belgien lägst (0,249). Skillnaderna i jämlikhet är mycket små sett till västra och norra Europa (Eurostat 15/12).
Två skeenden har fått stort medieutrymme i Sverige de senaste fyra decennierna. Dels har andelen utrikesfödda stigit till 20 procent, med påföljande integrationsproblem som lett till både boendesegregation och en uppdelad arbetsmarknad. Dels har gruppen med de högsta inkomsterna gjort en resa som kan åskådliggöras med att Björn Ulveaus flyttade till ett hus på en egen ö utanför Djursholm (som såldes i höstas för 248 miljoner kronor).
Båda extremerna ska uppmärksammas, klyftorna diskuteras och kanske åtgärdas. Men alltför ofta bortser man från den stora massan som går till jobbet och som både bor och äter betydligt bättre än Palmes när fredagen kommer. Här ingår för övrigt allt fler i gruppen utrikesfödda som ökat sin sysselsättning från 63 till 71 procent det senaste tio åren (SVT 13/8).
Tvåbarnsfamiljen med två normalinkomsttagare har visst fått det sämre de senaste åren. Löneökningarna har långt ifrån motsvarat inflationen och räntekostnaderna har mångfaldigats.
Men samma familj har ökat sin realinkomst med över 70 procent de 25 åren dessförinnan. De får ut närmare 60 000 kronor i månaden efter skatt. De har kunnat spara stora belopp när räntan varit låg och äger de sin bostad fördubblades värdet på bara tio år.
Normalfamiljen har förvisso helt andra krav på standard än vad Olof och Lisbeth Palme hade. De har kanske också använt en del av sitt utrymme till att renovera upp sitt drömkök. Har de ändå råd med en smärre ekonomisk nedgång under ett par år? Självklart! Hur ska vi göra med dricksen?