Västra Ågatan och Fyristorg borde kunna stängas av för persontrafik året runt.
Det är något särskilt med Väderkvarnsgatan. Det har jag tyckt ända sedan jag första gången satte min fot i Uppsala. Nu är visserligen några av byggnaderna borta, men om man står i hörnet vid S:t Olofsgatan och blickar bort mot Vaksala torg ser det fortfarande ut som om man befann sig i en helt annan stad på en helt annan plats.
Det är de låga husen som gör det. Och bilarna som står parkerade längs gatan. Men nu ska bilarna bort.
Inom kort börjar arbetet med att göra om gatan, hela vägen från Råbyvägen fram till Vaksalagatan, vilket UNT rapporterade om för några dagar sedan (1/9). Det blir cykelbanor på bägge sidor av gatan, ny gatubelysning och plantering av buskar och träd – allt på bekostnad av den som vill parkera bilen. För när cyklarna ska in, måste bilarna väck. Sammanlagt kommer 20 parkeringsplatser att försvinna från sträckningen.
Insatsen motiveras dels med att trafiksituationen på Väderkvarnsgatan ger upphov till för många ”konflikter”, dels med kommunens mål att uppmuntra fler att välja cykel. Både av miljö- och av trafiksäkerhetsskäl.
Projektet bör dock ses som mer än bara en punktinsats. Att låta bilarna i centrala Uppsala maka på sig till förmån för cyklister och fotgängare passar också väl in i synen på hur man vill att staden ska utvecklas och i ifrågasättandet av bilen som norm.
Det är på tiden. Bilar har en given plats i samhället, bara inte överallt mitt inne i stan. Sommartorget vid Fyristorg och tillfälliga ”sommargator” visar att ett betydligt mer bilfritt centrum är möjligt. Till exempel kan man diskutera om det inte är dags att permanent stänga av Västra och Östra Ågatan för persontrafik.
Här måste man å ena sidan förstås lyssna till handelns farhågor om hur en minskad biltillgänglighet riskerar citybutikernas intäkter. Å andra sidan kan större cykel- och promenadstråk bidra till en stadsmiljö som i sig ger upphov till ökad kommers. Låt vara av ett något annorlunda slag än det vi normalt förknippar med centrumhandel.
Att förändra Väderkvarnsgatan blir då bara en pusselbit i att göra om centrala Uppsala till en plats där bilen inte alltid sätts i första rummet, ungefär som redan skett och sker i en rad europeiska städer. Det blir fortfarande en insats för trafiksäkerhet, men också för en annorlunda stadsmiljö.
Det slår mig att jag tycker att Väderkvarnsgatan känns amerikansk, med de låga husen och de många parkerade bilarna. När bilarna lämnar plats för cyklarna kommer jag nog fortfarande att uppleva gaturummet som lite utländskt, men mer som Amsterdam eller Köpenhamn än en småstad i USA. Och det är inget fel med det.