Det ska fasen vara 70-talsarkitektur. Var den än står blir den bespottad och beskylld – än för att vara ”ful”, än för att orsaken till att tidigare ”vackra” byggnader på platsen rivits. Centrumlådorna i tegel, plåt och betong, och miljonprogrammens punkthus längre ut i staden står symbol för 60-talets och det tidiga 70-talets rivningshysteri.
Kanske är det därför som hus från den epoken ofta uppfattas som fula och oönskade, kanske är det för att många av miljonprogrammen är i behov av upprustning eller kanske är det en åsikt som kommer att förändras över tid. Vem vet, om några år kanske det är blekrosa kolosser från tidigt 90-tal som står i skottlinjen.
Tanken slår mig när jag läser om Uppsala kommuns planer för kvarteren kring Strandbodgatan och Östra Ågatan mot Fyrisån (UNT 25/5). En stor del av nuvarande bebyggelse ska jämnas med marken och ersättas av bostäder och lokaler för arbetsplatser och butiker. I kvarnområdet sparas jästfabriken, tegelsilon, pumphuset och det stora kvarnhuset. Tegelbyggnader som är både tidstypiska, minner om den verksamhet som har bedrivits i området och – inte minst – uppfattas som vackra av många.
Det är en sympatisk tanke att bevara delar av tidigare byggepoker när man river och bygger nytt. Den blandade bebyggelsen berikar områdena, samtidigt som det är kulturhistoriskt intressant att bevara årsringar av det här slaget.
Tyvärr verkar viljan att bevara äldre, tidstypisk bebyggelse inte vara lika stor när byggnaderna är uppförda under det ”fula decenniet”. Kontorshusen på norra sidan av Strandbodgatan, uppförda på 1970-talet, skonas inte på samma sätt som kvarnhusen. Detaljplanen innebär en fullständig omvandling av kvarteren där så gott som alla byggnader rivs och ersätts med nya hus, om förslaget genomförs.
Det är förstås mycket möjligt att kontorshusen vid Strandbodgatan är av så undermålig kvalitet att de måste rivas, att livslängden inte var längre än omkring 50 år. Men om så inte är fallet, varför skulle inte några av dem kunna bevaras och omvandlas till bostäder? Precis på samma sätt som planeras för de hus i kvarnkvarteret från 1900-talets början som ska bevaras?
Ibland tycks det som att 70-talshusen ska rivas som hämnd för den stadsbild de en gång förstörde. Lite som att Åhlénshuset med sin, faktiskt, unika tårtpappersfasad tvunget måste bort, eftersom där en gång legat det historiskt värdefulla Scheeleapoteket.
Vissa äldre byggnader bör bevaras, medan åter andra aldrig borde ha uppförts. Också byggnader uppförda under det ”fula decenniet” säger något om sin samtid. Stadsbyggnad kan helt enkelt inte reduceras till en fråga om ”vackert” eller ”fult”.