Efter att Uppsala Konsert & Kongress (UKK) invigdes 2007 fanns det äldre politiker och andra företrädare som under resten av sitt liv vägrade gå i närheten av Vaksala torg. Jag vet, jag har själv träffat några stycken. En del av dagens politiker och debattörer kommer kanske att känna på samma sätt när de första spårvagnarna sätter fart från Bergsbrunna mot stan, någon gång i mitten av 2030-talet.
Känslorna svallade under höstens första kommunfullmäktige i måndags. Ärendet handlade inte om spårvägens vara eller icke vara, den tiden är förbi sedan L svängt i frågan, utan om ett samarbetsavtal med regionen. Men det blev förstås spårvagnar på längden och tvären ändå. ”Jag är så glad eftersom jag just kommit tillbaka från Lund”, sade en rödgrön ledamot som ett nålstick mot nästan halva församlingen.
Att jämföra drygt fem kilometer spår på platt skånsk mark mot 17 kilometer i Uppsala, över ett känsligt årike och upp- och nedför en ås, det går helt enkelt inte för sig. Spårväg är en dålig lösning för Uppsalas kollektivtrafik, framför allt en mycket dyr sådan, hävdade talare efter talare.
Jämförelsen med konserthuset haltar eftersom spårvagnarna hänger ihop med fyrspårsavtalet med staten, med bostadsbyggandet och stationen i Bergsbrunna. Dessutom är det ju regionen som har hand om själva trafiken. Allt kompliceras ytterligare av det politiska läget, där Uppsalaborna enligt ett förslag ska få rösta om själva bostäderna men inte om övriga delar.
Slutnotan för spårvägen kommer i framtiden, men en första vink kan ses i styrets budgetförslag för 2024 som presenterades på tisdagen, med drygt 300 miljoner kronor till spårvägsprojektet. Förslaget kommer sannolikt att röstas igenom med hjälp av spårvägsfientliga UP, men inte med stöd av spårvägsvänliga L.
Liberalerna kommer ändå att sätta en stark prägel på budgeten, inte bara genom spårvagnspengarna utan också med sin sakpolitiska överenskommelse med det S-ledda styret: Inga besparingar på skolan, halverade besparingar på förskolan, med mera. Allt detta kommer alltså Stefan Hanna (UP) att rösta ja till den 11 december.
Politisk skicklighet är att få igenom det man vill. Erik Pelling (S) och Jennie Claesson (L) har försakat en hel del i förhandlingarna. Som gummimän i forna tiders cirkusar har de böjt sig för krav, ändrat sig och inte alltid agerat helt logiskt. Men i slutresultatet finns en logik, ”jag vill styra Uppsala” respektive ”jag vill satsa på skolan”.
Principfasthet och envishet har också ett värde. Men det kommer att bli problem att helt undvika spårvagnarna i ett framtida Uppsala, det är ett som är säkert.