”Ska Uppsala kommun satsa mer på ett ökat bostadsbyggande och samhällsutveckling i de tätorter utanför Uppsala stad som ligger utmed tågspåren Ostkustbanan och Dalabanan och mindre i Uppsala stad?”
Så är det tänkt att den fråga som ska ställas till Uppsalaborna i nästa års folkomröstning i juni nästa år ska se ut. Förslaget presenterades 6 september och så här en vecka senare är det fortfarande lika svårt att förstå vad det är man faktiskt förväntas ta ställning till. Språket är knöligt, terminologin är svårgreppbar (är det verkligen allmän kännedom vad Ostkustbanan och Dalabanan är?) och alternativen otydliga.
Trots att framför allt Utvecklingspartiets Stefan Hanna förra veckan försvarade frågans förmodade förträfflighet, var det redan då tydligt att den snarare är ett exempel på precis allt som är dåligt med en lokal folkomröstning. Inte ens kommunstyrelsens ordförande Erik Pelling (S) som ju i alla fall formellt står bakom tilltaget lät särskilt övertygad: ”Den är luddig”, sa Pelling till UNT och kunde sedan inte redogöra för hur han skulle rösta.
Sent omsider verkar nu även Stefan Hanna ha insett att den föreslagna formuleringen är behäftad med vissa … problem. I en intervju (UNT 11/9) menar han att han är beredd att ändra vissa formuleringar. Men det handlar om smärre justeringar. Hanna verkar inte ha insett att det är hela frågan som sådan som är ett enda stort tillkortakommande.
En fråga som är så komplicerad att dess tillskyndares lösning är att kommunen ska informera om att de vaga alternativen hänger samman med översiktsplanens planer för utvecklingen av Uppsala fram till 2050 kommer nämligen aldrig att fungera.
Nationella och kommunala folkomröstningar är ett klumpigt demokrativerktyg, vilket vi tog upp på ledarplats redan förra veckan (6/9): hur högt måste valdeltagandet vara, hur länge gäller resultatet och, framför allt, hur utkräver man ansvar? Om de alls ska användas, vilket de helst inte ska, måste det vara en rak fråga med tydliga alternativ, ja eller nej. Att finslipa innehåll i kommunala plandokument faller inte inom den kategorin, alldeles oavsett hur många informationskampanjer i ämnet som hålls.
Den logiska slutsatsen av att frågeställningen är för komplicerad är inte att göra marginella justeringar i språket. Inte heller är det att gå tillbaka till förhandlingsbordet och försöka få fram en ny fråga – i samma hopplösa ämne.
Nej, det enda rimliga är förstås att kasta folkomröstningen i papperskorgen. Pelling och Hanna kan vrida på formuleringarna bäst de vill. I slutändan blir det ändå bara ett stort slöseri med Uppsalabornas tid och skattepengar.