I dagarna har UNT:s sommarserie “idrott och ekonomi” dragit i gång och där kan man läsa om hur de ökade kostnaderna kan leda till att 100 000 barns idrottande påverkas. Jag har idrottat en hel del under min uppväxt. Jag har ridit, dansat, simmat, spelat hockey och golfat i längre och kortare perioder. Och som ett barn av det sena 2000-talet och tidiga 2010-talet var min tid som idrottande barn inte heller skonad från ekonomiska kriser eller ändrade prioriteringar.
Precis som varje person som hört orden “meningsfull fritid” vet så har idrott inte bara goda effekter på barns fysiska hälsa. Det är också ett sätt att möta nya vänner, bli självständig, samarbeta med andra, ha något att se fram emot, ha något att kämpa för och ett roligt sätt att spendera sin fritid, särskilt när livet hemma kanske känns tufft. Därför är det extra tråkigt att läsa om hur föräldrar prioriterar bort sina barns fritidsaktiviteter.
Jag är uppvuxen i ett hushåll med en förälder och jag ägnade mig åt dyra sporter under uppväxten. Trots detta var det aldrig tal om att idrotta mindre eller rent av sluta. Det handlar, precis som allt annat, om prioriteringar. Och inte bara prioriteringar från föräldrar utan även från idrottsföreningarna där barn engagerar sig. Såklart påverkar högre kostnader även föreningarna men att dra upp kostnaderna så högt att de enda barn som har råd att gå kvar är de vars föräldrar inte känner av de ökade priserna är inte heller hållbart. Då förlorar idrotten sin naturligt utjämnande effekt där barn oavsett bakgrund och socioekonomiska förutsättningar kan mötas och idrotta ihop.
Givetvis kan terminsavgifterna vara väldigt höga för föräldrar, särskilt för de med fler än ett barn. Men utslagna på ett år är kostnaden ofta överkomlig. Här gäller det helt enkelt att prioritera om så långt det går om man vill se till att ens barn ska kunna ha roligt, röra på sig och utvecklas. Särskilt i en tid där barn och unga spenderar allt mindre tid utomhus och mer tid framför skärmar så är det av yttersta vikt att vuxenvärlden ger dem alla möjligheter att faktiskt röra på sig. En vän i samma stad är ofta mer meningsfull för ett barn än en vän på ett valfritt onlineforum. Möjligheten att skapa genuina, fysiska relationer bör vara varje barns rätt.
Barn är dyra, det går inte att komma ifrån. Men, de bör inte vara de som straffas för att vuxenvärlden prioriterar fel eller inte ser deras behov.