I boken Korsvägar (Atlas) beskriver Ardalan Shekarabi sitt liv från flyktingpojke från Iran till socialdemokratiskt statsråd i Sverige. Protesterna i Iran gör boken högaktuell, och Shekarabis livsberättelse är stark. Hur lustigt är det inte att hans partikamrat Mona Sahlin, som minister i slutet av 1980-talet, var den som undertecknade ett avslag på Shekarabis familjs ansökan om uppehållstillstånd? 

När de borgerliga partierna kom till makten 1991 upphävdes det så kallade luciabeslutet, tack vare folkpartisterna och kristdemokraterna. ”Regeringsskiftet spelade roll för bedömningen av fall som vårt”, skriver Shekarabi.

2003 valdes han till att leda SSU, en tid med hårda falangstrider – och skandalrubriker. Som när UNT:s Staffan Wolters ringde upp Shekarabi i slutet av 2004. ”UNT hade en story, så mycket förstod jag”, skriver han. När UNT publicerade den första artikeln, rubriksatt ”Fondpengar gick till SSU-bas” stod det klart vad det rörde sig om.

I artikeln stod det bland annat att det med hjälp av riggade bidragsansökningar slussats pengar till ett hemligt konto som använts av SSU-ordföranden. ”Kvitton visar att Shekarabi betalat taxiresor, krogbesök och gjort kontantuttag” med SSU-pengar, nämndes också. Pengar som hade sökts till ett integrationsprojekt. Avslöjandet plockades förstås upp av medie-Sverige.

Dumt, medger Shekarabi att det hela var men hävdar att tanken var att pengarna skulle gå till att även hans motkandidat i ordförandekampanjen skulle få ekonomisk kompensation för utgifter. 

Med tanke på hur länge Shekarabi har rört sig i politiken kunde man hoppas på tydligare politisk skärpa i Korsvägar. När Shekarabi i regeringen Löfven var med om att strama upp migrationspolitiken 2015 säger han sig ha vänt sig till Antje Jackelén för tips om en präst som skulle kunna vägleda honom ”i hur man fattar beslut” i ett svårt läge. Borde inte en minister klara det på egen hand?

Beskrivningen av hur islamisterna gjorde Iran till ett helvete, där snart människor inte vågade skratta offentligt, är väl läsvärd. Shekarabi skriver bland annat: ”De progressiva revolutionära krafterna borde förstås ha reagerat. Såg de inte vem Khomeini var? Insåg de inte risken? Uppenbarligen inte. När tusentals kvinnor gick ut på gatorna den åttonde mars för att protestera mot det slöjtvång som många insåg skulle komma valde den revolutionära vänstern att fördöma protesterna.” 

Han beskriver hur hans mamma inte fick följa med in i idrottshallen när han skulle ha sin första taekwondo-träning som pojke. Med islamisternas maktövertagande byggdes ”en mur av tegelstenar” rakt igenom hans förskolas lokaler. Barnen fick veta att det var emot religionen att pojkar och flickor lekte ihop. 

Shekarabi konstaterar att ”kvinnorna var de största förlorarna” på könsseparationen som spred sig.

Här kan jag inte låta bli att undra: Ser han inte liknande tendenser i även i Sverige? En kulturrelativistisk vänster som har applåderat könsseparata badtider för barn och som viftar bort den feministiska kritiken av slöjan? Är det helt ointressant? 

Eller så kanske Shekarabi bara helst undviker konfrontation. 

Som minister träffade han för några år sedan en delegation från Iran och fångades på bild skrattandes med utrikesministern Mohammad Javad Zarif. Shekarabi understryker att ”mitt skratt hade inget att göra med vad jag anser om den iranska regimen”. Han protesterade ju genom att bära fluga, då islamister inte gillar fluga och slips.