Redan för tolv år sedan slog den dåvarande statliga Missbruksutredningen fast att den svenska missbruksvården inte i första hand varit resultatet av vetenskapliga framsteg, utan vilade på ”politisk-ideologiska överväganden”.
Trots att det gått mer än ett decennium sedan dess och att det internationellt skett en positionsförskjutning från repressiv politik till mildrande åtgärder, står den officiella svenska hållningen fast: mot narkotikabrottslighet och missbruk gäller hårda tag.
Sakine Madon skrev till exempel härom veckan hur den nya hårda narkotikalag som träder i kraft i sommar är helt ur takt med omvärlden (UNT 18/5). Med skärpta straff ska missbruket hållas nere. Det är bara det att det inte är givet att hårda straff och nolltolerans är att föredra framför en mer skademinimerande hållning.
Den statliga Narkotikautredningen, en uppföljare till Missbruksutredningen, går dock i en riktning som inte bara handlar om repression. I direktiven ingår bland annat att föreslå förebyggande åtgärder och hur vård- och stödinsatser kan utformas.
Som ett led i detta vill man nu utreda införande av så kallade brukarrum eller injektionsrum. Alltså lokaler där missbrukare kan ta sina droger under överinseende av vårdpersonal. Sådana lösningar finns i såväl Danmark som Norge, och skulle kunna minska risken för dödliga överdoser och sjukhusinläggningar.
För ett år sedan föreslog Liberalerna inrättandet av sådana brukarrum i anslutning till lokalerna för sprutbyte i Göteborg och Stockholm. Och redan 2018 motionerade miljöpartisten Rasmus Ling om detta i riksdagen. Förslaget avslogs dock.
Narkotikautredningen ska lämna sitt slutbetänkande senast 31 oktober i år. Förhoppningsvis slår riksdagsmajoriteten inte dövörat till om utredningen föreslår brukarrum och andra åtgärder som visserligen skulle lindra för missbrukare, men som på sätt och vis är ett avsteg från policyn om nolltolerans och hårda tag.
För även om det på sätt och vis kan tolkas som att det offentliga ”sanktionerar” missbruket, måste hållningen vara pragmatisk. Det viktiga är att hjälpa, inte hur man hjälper. Om målet är att så många som möjligt ska kunna leva ett liv fritt från beroendets ok, måste det styra vilka åtgärder som sätts in.
Syftet med en nationell drogpolitik ska vara att dels förebygga missbruk, dels att lyfta individer ur drogberoendet, samtidigt som konsekvenserna av ett skadligt missbruk minimeras för den egna personen och för omgivningen. Det gäller även om det måste ske på nolltoleransens bekostnad.