Antingen tror Knivstastyrets Mimmi Westerlund (KD) att det går att trolla fram nya barnskötare och förskollärare eller så vill hon inte inse att förskolans problem är lika dyrt som enkelt att lösa.

Kanske är det lite elakt formulerat, men efter att Westerlund intervjuats av UNT (25/9) om förskolesituationen i kommunen är det ändå en berättigad fråga. Kristdemokraterna i Knivsta gick nämligen till val på att satsa på förskolan och minska barngruppernas storlek. Och ett drygt år efter valet är storleken på grupper för de större barnen (4-5 år) i de kommunala förskolorna långt större än vad Skolverket rekommenderar. I Knivsta är snittet 19 barn, där myndigheten rekommenderar ett tak på 15 barn.

Visserligen har barngruppernas storlek i Knivsta minskat stadigt de senaste åren, men där kan KD knappast ta åt sig äran: den föregående mandatperioden ingick inte partiet i kommunens styre.

Till UNT förklarar Westerlund att man ”avsätter 1,4 miljoner kronor för att kartlägga hur man jobbar ute i förskolorna och vad som behöver göras för att minska barngrupperna och öka personaltätheten” samt att pengarna ”kan påverka personaltätheten redan under nästa år”. Detta eftersom det är ”pengar som absolut kommer att komma ut på golvet”.

Här går det snabbt att slå fast tre saker. För det första att det bara finns en sak som kan öka personaltätheten och minska barngruppernas storlek, att anställa fler barnskötare och förskollärare. För det andra att Westerlunds 1,4 miljoner inte kommer att räcka långt. Och för det tredje: att Knivsta kommun inte är ensam om att brottas med problemet.

Utredningen hade man nog kunnat strunta i. I stället hade man helt enkelt kunnat slå fast hur mycket personalstyrkan måste öka med och sedan räknat på hur mycket det skulle kosta. Med utgångspunkt i medellönen för 2022 kostar varje barnskötare knappt en halv miljon och varje förskollärare en dryg halvmiljon i årslön, inklusive sociala avgifter.

Den enkla men samtidigt svåra sanningen är att det går alldeles utmärkt att öka personaltätheten i förskolan och minska barngruppernas storlek – om man är beredd att öppna den kommunala plånboken, och även prioritera förskolan framför andra områden.

Barnskötare och förskollärare växer inte på träd, så även om resurserna ökas kommer det att ta tid att hitta – och behålla – personer att anställa. Så om Mimmi Westerlund och Kristdemokraterna verkligen vill satsa på förskolan duger varken 1,4 miljoner kronor eller andra trollerikonster. Det behövs tålamod och pengar. Mycket pengar.