Varken Gamla stan eller Drottninggatan lockade särskilt mycket. Det fanns ett tydligt mål för en tonåring från Uppsala som tog tåget till huvudstaden för 40 år sedan: Gallerian! Det var mötesplatsen långt innan det ständigt talades om mötesplatser. Att kunna ta av sig jackan, titta i butiker, äta, fika eller bara hänga runt. En sensation, helt enkelt, dagen fick aldrig ta slut!
Intrycket förstärktes under 1980-talet, med amerikanska filmer och tv-serier där ungdomarna träffades i "the mall". Det verkade inte finnas någon gräns för hur stor inomhushandeln kunde bli, men omärkligt började en nedgång i USA redan då. De 2 500 externa galleriorna har blivit till 700 i dag och prognosen för 2030-talet pekar mot cirka 150 stycken i USA. Dead malls, eller zombie malls, har blivit ett begrepp. Alla de största galleriorna finns i dag i Asien. Störst är Dubai Mall, där 1 200 butiker samsas på 1,1 miljoner kvadratmeter (180 fotbollsplaner).
Svenska gallerior kämpar oförtrutet på. Problem saknas inte. Näthandeln och pandemin har inneburit prövningar - att kända gallerior som Nordstan i Göteborg eller Mall of Scandinavia och Kistagallerian i Stockholm blivit tillhåll för ungdomar med gängkoppling är ett annat bekymmer. Ägarstrukturer med ockerhyror och butiksflytt som följd har också präglat rapporteringen.
Generellt finns problemet att inget ter sig så ödsligt som ett folktomt köpcentrum. Sjudande folkliv är en del av attraktionskraften, faktiskt den enda för den som inte har ett mycket konkret ärende. Minsta nedgång, som att en attraktiv butik försvinner, blir därför självförstärkande och leder snart till frågor hos omgivande butiksägare. Fallhöjden är låg i 2000-talets detaljhandel.
Svavagallerian i Uppsala finns kvar, trots alla de nämnda problemen. Men fyra av de tio lokalerna saknar hyresgäster och det går trögt att hitta nya (UNT 3/8). De strukturella problemen, handelsmönster och så vidare, är svåra att påverka. Gallerian skulle ändå kunna tjänstgöra som en mötesplats för äldre som vill komma bort från stadsbruset eller unga som vill umgås. Men det går inte då fastighetsägaren tvingats ta bort alla sittplatser.
Sittytorna användes av "personer som andra kände sig skrämda av". Gängkillar, alltså. Om handeln och den levande stadskärnan inte behöver ett problem till är det just detta. Kommunen och polisen har ansvar för tryggheten på gator och torg och måste omedelbart ta krafttag. Om inte de väktare som fanns räckte behövs det fler. Killarna som förstör ska bort och övriga som tar bussen ner på stan ska i alla fall ha möjlighet att känna som vi gjorde 1980, att dagen inte får ta slut.