Ett resultat av uppgörelsen mellan Uppsalas rödgröna minoritetsstyre och Utvecklingspartiet demokraterna var löftet om att hålla en folkomröstning om spårväg i Uppsala. De rödgröna partierna har hela tiden varit för spårväg, medan Utvecklingspartiet i valrörelsen häftigt motsatte sig planerna på spårbunden trafik.
Man möttes halvvägs helt enkelt.
Men om en kompromiss ofta kan leda till någonting bättre än ursprungsförslagen, är löftet om en folkomröstning om spårväg bevis på det motsatta. Det är resultat av en politisk kohandel som i värsta fall kan lamslå Uppsalas utveckling under lång tid framöver.
Det är visserligen fortfarande oklart hur alternativen ska formuleras, men det är inte detta som är huvudinvändningen mot en lokal folkomröstning i den här frågan.
Just otydligheten är något som irriterar Sverigedemokraterna, ett av de spårvägskritiska partierna i fullmäktige. På debattplats i UNT (16/1) har därför partiets gruppledare Kent Kumpula presenterat vad han tycker är två rimliga alternativ i en folkomröstning han tänker sig borde kunna genomföras i höst. Även med tydliga alternativ kvarstår dock det grundläggande problemet med en omröstning av det här slaget: omröstningen som sådan.
Lokala folkomröstningar kommer nämligen med samma inbyggda systemfel som de nationella – de kortsluter den representativa demokratin.
Oavsett hur det går i en eventuell folkomröstning lär det bli bråk. Hur många Uppsalabor måste rösta för att man ska kunna hävda att resultatet är ett uttryck för folkviljan? Hur stor måste segermarginalen vara? Och, viktigast av allt, hur länge ska resultatet av omröstningen gälla och av vem ska man utkräva ansvar om någonting går fel? Alla de Uppsalabor som röstade på det vinnande förslaget?
Risken är stor att resultatet av förslaget – och diskussionen om dess legitimitet – kommer att ligga som en våt filt över Uppsalas stadsbyggnadsfrågor för en lång tid framöver. Lite som kärnkraftsomröstningen fortfarande spökar i den nationella politiska debatten. Får man skrota planerna på spårväg om det visar sig vara ekonomiskt vansinne, trots att befolkningen röstade för det? Eller får man överge bussarna för spårväg av kapacitetsskäl om tio år trots att en majoritet inte ville ha spårvagnar?
Den normala ordningen bör också i fortsättningen vara att de valda politikerna får besluta och ta ansvar för sina beslut. Till skillnad från väljarna kan de röstas bort i nästa val.
Erik Pelling borde således kasta planerna på en folkomröstning i papperskorgen även om det på kraschar hans bräckliga majoritetsbygge.