I kristider är det viktigt att behålla proportionerna. Om ”alla” ekonomer ropar samma sak bör man ta ett halvt steg tillbaka och ställa frågorna: Vad? Varför? För vems skull? Just nu ligger fokus på Riksbankens räntebesked i april som ”kan knäcka både svensk ekonomi och bostadsmarknad” (SVT 21/2). ”Hushållen möter en räntevägg”, säger Nordeas chefsekonom Annika Winsth (SvD 1/3).
Omvärldsläget gör penning- och finanspolitiken mer komplicerad än någonsin. Inflationsmåttet är inte lika givet i tider av global energi- och råvarukris. Den svaga kronkursen är en faktor som fått ökad betydelse och ränteläget i ett land betyder förstås mer än bara nivån på boräntorna. Det är ingen avundsvärd uppgift som Riksbankschef Erik Thedéen och finansminister Elisabeth Svantesson (M) har framför sig 2023. Ska man stimulera, strama åt eller sitta still? När ska åtgärderna i så fall sättas in?
Det halva steget tillbaka i början av mars kan vara att titta på hushållens ekonomi. På torsdagen presenterade Swedbank sitt Boindex för fjärde kvartalet 2022, som visade att svenskarna lägger 31 procent av sin disponibla inkomst på boende. Det är mycket, till och med mer än under finanskrisen 2008. ”Det beror främst på stigande bolåneräntor och högre el- och uppvärmningskostnader”, kommenterar bankens privatekonom Arturo Arques.
Samme Arques var i höstas tydlig med hur han såg på hushållens räntekänslighet. ”Det finns en buffert och nu måste man minska sina levnadsomkostnader”, sade han i SVT:s Aktuellt (26/11). Enligt Arques har cirka 80 procent av svenskarna stora ekonomiska marginaler efter decennier av god inkomstutveckling, lägre skatt, låg ränta samt ökat kapital på börsen och i bostaden.
Med andra ord: En stor och bred medelklass går inte under av ytterligare någon procents högre boränta. Annat är det för dem med knappa marginaler som vecka efter vecka måste handla bröd, smör och mjölk till allt högre priser. Slutsatsen är att det viktigaste i nuläget borde vara att bekämpa inflationen, till nästan varje pris.
Riksbanken och regeringen har många osäkra faktorer att ta hänsyn till. Ekonomin krymper samtidigt som priserna vägrar att sjunka i den takt de borde. Om arbetslösheten också stiger under året närmar sig en situation som på 1970-talet, det som kallas stagflation. I värsta fall spelar det då ingen roll hur politiker och centralbanker agerar.
Något ska man förstås ändå göra för att lindra effekterna. Hushållens ekonomi är en pusselbit, men en viktig sådan. Thedéen och Svantesson har inte en avundsvärd uppgift den närmaste tiden.