Jag minns när vi klev av tunnelbanan i Londonförorten Brixton 1979. Likaså när jag besökte ”världens mordhuvudstad” Ciudad Juarez i Mexiko några år senare. Eller när jag många år senare skulle växla pengar en kväll i Nairobi, Kenyas huvudstad som kallats ”Nairobbery”. Bilden av dessa orter vid dessa tidpunkter var att det var ”krigszoner” där man inte kunde röra sig fritt. I verkligheten var det sömnigt och totalt händelselöst. Så klart!
Att jämföra turistnedslag med att bo på ett ställe är naivt i överkant. Men det är också så att vardagslivet trillar på överallt i världen, alldeles oavsett vilka nätverk som styr narkotikahandeln. För de allra flesta, nästan alla faktiskt, händer absolut ingenting.
Ändå får bara en något ökad sannolikhet att något faktiskt inträffar stora konsekvenser. Man tänker på nästa generation. Ska någon vilja investera här så att barnen får jobb och en framtid? Kommer de i stället att tvingas in en gruppering, bli ett offer eller en förövare? Vad händer med bostäderna, blir de helt värdelösa? Bilden av ett land, en stad eller ett område saknar aldrig helt grund och den kan vara avgörande för generationer av invånare.
Efter sommarens våldsvåg och den senaste veckans eskalering diskuteras bilden av Uppsala flitigt och många tror att den kommer att förändras (UNT 14/9). Universitetsstaden med låg arbetslöshet och framåtanda kommer att få kämpa mot bilden av staden där tonåringar dödar och dödas. Det är förstås djupt orättvist men sannolikheten spelar rädslan i händerna.
Även 2019 hade Uppsala län flest skjutningar per capita i landet. Den stora skillnaden mot 2023 är att gängbrottsligheten då hade geografiska förtecken. Det var Gottsundanätverket, en gruppering i Gränby samt förgreningar i Sävja och Stenhagen. Dagens hämndspiral slår mer blint mot adresser i hela Uppsala, ofta med förövare helt utan lokalkännedom.
Gängbrottsligheten har hållit Sverige i ett grepp under många år. Det finns en djupt liggande önskan hos många att kunna säga att det skjuts där, inte här. Sedan har invånare i Rinkeby, Angered, Rosengård och Gottsunda fått kämpa med bilden av sina samhällen så gott de kunnat.
Gottsundaborna har verkligen kämpat i 50 år, det vet alla vi som jobbat på UNT. Varför skriver ni bara om det negativa?! Här händer så mycket bra. Det stämmer förstås, men som alla vet finns det också parallella strukturer som varit mycket skadliga för de nya generationer som växer upp.
Paradoxalt nog känns det på ett sätt lite skönt för Gottsunda- och Gränbybor att hela Uppsala hamnar i blickfånget. På samma vis avlastas de som bor på Järvafältet en aning av dödsskjutningar i Vasastan och sprängningar på Södermalm. Tillfälligt känns det så. Det motsvaras knappast av någon förbättring i förorten där man bor.
Alla vill slippa vara detta ”där”, där det skjuts. Man vill slippa epitet som ”getto” eller ”no go-zon”. Ett sätt är att spä ut de grova brotten, som nu i Uppsala. Men att statsminister Ulf Kristersson säger att lagen om visitationszoner kan tillämpas i Uppsala betyder inte att han ser en stad med 180 000 invånare som en no go-zon.
Det betyder att gängbrottsligheten lyfts till en nationell nivå, efter att i decennier varit inkapslad i utsatta förorter. Det betyder också att det äntligen blivit slut med skygglapparna. Det skjuts ”här”, i Sverige. Regeringen måste bekämpa detta som ett hot landet, med de resurser och åtgärder som krävs. En början är definitivt att få Rawa Majid, Kurdiska räven, utlämnad från Turkiet. Regeringen måste reparera bilden av landet. Uppsala med flera städer (Eskilstuna, Västerås) kan inte lämnas åt sitt öde med sina bilder.