Med sin omsvängning i spårvägsfrågan ville Liberalerna ta ansvar för Uppsalas framtida utveckling och bryta dödläget som präglat Stadshuset efter valet, skriver kommunalrådet Jennie Claesson på UNT Debatt (2/6).
Det lyckades hon sannerligen med, att bryta dödläget alltså. ”Nu går vi in i en genomförandefas”, säger kommunstyrelseordföranden Erik Pelling (S) som räknar med förberedande grävjobb för spårvägen inom ett år. De övriga allianspartierna har på olika sätt vädrat sin besvikelse och Stefan Hanna (UP), som blivit en centralgestalt i hela processen, utesluter inte att det slutar med en folkomröstning om spårväg trots allt, i samband med EU-valet nästa år (UNT 1/6).
L:s sidbyte rörde om rejält i Uppsalapolitiken, men det finns förstås en del som tyder på att nya dödlägen kommer att uppstå när dammet väl har lagt sig.
Det finns skäl att frikoppla viktiga samhällsfrågor från dagspolitiken. Alla beslut som måste hålla i mer än en mandatperiod bör inte vara beroende av hur partier ställer sig i frågor om välfärd eller skatter. De uppenbara problemen blir annars köpslående med andra politiska frågor, och att beslut rivs upp efter varje val.
Den bekväma frikopplingen heter folkomröstning, att folket får besluta. Det brukar dock varken betyda tydlighet eller långsiktighet, se bara på kärnkraftsomröstningen 1980. Till skillnad från politiker som fattar fel beslut kan inte väljarna ställas till svars för dem och avsättas.
Lösningen, den kloka frikopplingen, heter blocköverskridande överenskommelser. Det är därför Sverige har Pensionsgruppen och ett finanspolitiskt ramverk, för att ta några exempel. Överenskommelser kan kosta politiskt för vissa partier. Då krävs ett ledarskap som blickar bortom nästa val. Sådant visade till exempel C-ledaren Maud Olofsson när hon 2009 släppte motståndet mot kärnkraften och ingick en energiöverenskommelse.
Uppsala har i de senaste två kommunalvalen visat upp en kombination av de sämre alternativen för att lösa den viktiga samhällsfrågan, ett kollektivtrafiksystem som täcker behoven för en blivande storstad. Det har gått sex år sedan fyrspårsavtalet med staten blev klart. I februari 2020 presenterades en utredning som förordade spårväg framför buss, men som också ansågs vara ”beställd” för att göra just det.
Det enda synbara resultatet är att de som varit emot spårväg blivit ännu mer fientligt inställda. I Uppsala finns alla ingredienser som inte hör hemma i viktiga samhällsfrågor: smala majoriteter, politiskt köpslående, en folkomröstning och inte minst brist på ledarskap. Det senare gäller inte alls bara Liberalerna.