När statsminister Stefan Löfven var i Uppsala i onsdags besökte han Gränbyskolan för att bland annat diskutera ungdomsbrottsligheten. "Det har skett en accelerering av antalet kriminella ungdomar", sa socialtjänstens enhetschef Hilde Wiberg på träffen.
I torsdagens UNT kunde man läsa om en fjortonårig pojke som tvingats flytta hundra mil från sin familj i Uppsala, efter att ha hotats med pistol och rånats av jämnåriga. Hans mamman har fått sjukskriva sig och berättar att familjen är "helt slut". Att vittna vågar de inte, eftersom deras säkerhet inte kan garanteras.
Ungdomarna som har trakasserat, och inte är straffmyndiga, kan däremot fortsätta som vanligt. Om gärningsmän är under 15 kan polisen nämligen bara skicka en orosanmälan till socialtjänsten.
Enligt polisen har antalet anmälda personrån mot minderåriga ökat från 1178 under 2016 till 2485 under fjolåret. I tisdagens Aktuellt berättade Carin Götblad, regionalpolischef Mitt, att många gärningsmän bor i utsatta områden.
Inte nog med att ungdomar i grupp rånar enskilda offer finns det också inslag av förnedring i många fall. Det kan handla om att offret tvingas klä av sig naken samtidigt som man blir filmad, blir kissad på eller tvingas tugga cigarettfimpar.
Grupptryck, att barn inte klarar skolan, förekomsten av våld, vapen och droger ges som förklaringar. Den så kallade ungdomsrabatten, straffrabatten för återfallsförbrytare, får åter med rätta kritik. Polisens och rättsväsendets uppgift är givetvis viktig, detsamma gäller de förebyggande insatserna.
Götblad betonar även "dysfunktionella familjer". Det är troligtvis en viktig delförklaring. Barn som själva utsätts för misshandel eller förnedring riskerar att upprepa ett dåligt beteende mot andra. För några år sedan avslöjade journalisten Evin Rubar, i SVT:s Dokument inifrån, att skolor och myndigheter såg mellan fingrarna på barnaga av rädsla för att ses som främlingsfientliga. Det självklara måste vara att inte vända bort blicken när barn utsätts för våld.
I flera medier har pojkar som rånats och deras föräldrar berättat om efterföljderna. Föräldrar som skjutsar sina barn överallt, tonårspojkar som sover hos mamma igen och mår psykiskt dåligt för lång tid framåt. Eller som fjortonåringen i Uppsala, som tvingades flytta för att slippa trakasserier.
Ungdomsrånen kan inte kallas annat än ett stort misslyckande från samhällets sida.