Vi närmar oss mitten av 2020-talet och Uppsala kommun är knappt ens nära att fatta beslut om sin framtida kollektivtrafik. En majoritet av fullmäktige är emot spårväg men inte överens om alternativet. Folkomröstningen 2024 ska som bekant handla om något annat än spårvagnar, ”Uppsalas utveckling”, så där finns ingen hjälp att vänta. Tur är väl det, i och för sig.
Spårvägen har utretts, snabbussarna i BRT-systemet likaså. Problemet är att den som fastnat för det ena ser enorma risker med andra. Farhågorna gäller i första hand priset för spårvägssystemet och kapaciteten för bussarna. UNT står för viss ledning i en serie reportage om den nya spårvagnen i Lund och snabbussarna i Malmö (23/4). Hur har det gått på andra håll?
Det visar sig att spårvagnslinjen i Lund kostat 892 miljoner kronor Det är en fördyring på cirka 15 procent, vilket är helt acceptabelt i kategorin unika offentliga byggprojekt. Spårvagnen har också haft god tillströmning av passagerare och lett till ett helt nytt bostadsområde vid den ena ändhållplatsen. Malmöbussarna å sin sida, ser kapacitetstaket närma sig utan synliga positiva effekter för staden.
Uppsala är varken Lund eller Malmö. Särskilt inte Lund, trots universitetsprägeln. Här är det inte fråga om fem kilometer spår på Skåneslätten, utan om flera mil över åsar och åar. Samma sträckor ska ju också användas av eventuella snabbussar, men det är lätt att se fördyringar av en annan skala med spår i marken.
Malmö är redan en storstad, med de utrymmesbrister det innebär för nya trafiksystem. Men Uppsala tänker förvisso bli en storstad runt 2050. Uppenbart får det betydelse vilken typ av bebyggelse man slutligen landar i för de sydöstra stadsdelarna. Kan man kombinera Malmös billigare bussar med Lundspårvagnens attraktivitet? Kan den större flexibiliteten hos (de självkörande?) bussarna spela in på längre sikt?
Så där kan man hålla på och spekulera. Uppsalapolitikerna måste bestämma sig så snart som möjligt. I vågskålen finns fyra järnvägsspår och Uppsalas framtida utbyggnad. Det finns inte tid att invänta ett nytt kommunalval 2026 och en ny smal majoritet för eller emot spårvägen.
Pressen finns på Erik Pelling (S), som hittills gjort sitt bästa för att fördröja avgörandet av spårvägsfrågan. Men den finns också hos alliansen, SD och UP som måste enas om ett alternativt system. Att bara vara emot bygger ingen kapacitetsstark kollektivtrafik.
Uppsalamodellen med långbänkar, att invänta den perfekta lösningen, har en uppenbar baksida. Under väntetiden har man ingenting. Det kanske fungerar med ett konserthus, men inte när andra står redo att bygga hus och järnvägsspår.