Som man frågar får man svar heter det ju. Och som man upphandlar får man service – och arbetsförhållanden. Det senare borde en så stor kommun som Uppsala, som årligen upphandlar tjänster för mycket stora belopp, förstå.
Men tyvärr går tjänstemännen som konstruerar upphandlingsunderlagen, och politikerna som godkänner dem, ständigt i samma fälla.
UNT:s granskning av situationen för taxichaufförer som tar körningar för Uppsala kommun (14/5) visar plågsamt tydligt vad som händer när man siktar fel med upphandlingen.
Taxichaufförerna som intervjuats vittnar om pressade scheman och dåliga arbetsförhållanden:
”Vi hinner inte gå på toa. Det känns som att de på Trafikcentralen tror att vi är slavar.”
”Varje år blir det tätare i schemat och man får mindre betalt.”
Förutom att lönen uppges vara låg och arbetsveckan lång, riskerar förarna dessutom att beläggas med viten om tjänsterna inte utförs som de ska. Formellt är det taxibolagen som är anslutna till taxiavtalet som vitesbeläggs av kommunen, men om något av bolagen anser att det är underleverantören som orsakat problemen, skickas betalningsskyldigheten dit.
Kommunen hänvisar problemen med arbetsmiljö till de fem bolag som har avtal med kommunen om färdtjänst och skolskjuts. Dessa bolag anlitar i sin tur underleverantörer, som i många fall bara består av en enda taxibil.
Så enkelt är det dock inte. Kommunens skuld för arbetsförhållandena är minst lika stor som bolagen som deltagit i upphandlingen och anslutit sig till avtalet. I avtalet slås dels fast att man ska använda sig av ”takpriser” för att hålla nere kostnaderna, dels att tilldelning av körningar och områden ”sker efter lägsta pris”.
När man så tydligt anger att pris ska vara avgörande blir det ofelbart så här. De företag som kan erbjuda ”lägsta pris” gör det på bekostnad av arbetsförhållandena, för hur ska annars priserna kunna pressas.
Rätt hanterade kan offentliga upphandlingar vara ett sätt att erbjuda kommuninvånarna tjänster av högre kvalitet. Tyvärr användas de i stället, med våra folkvaldas goda minne, allt som oftast för att kunna köpa en tjänst så billigt som möjligt. Det gäller även om det är uppenbart redan när upphandlingsunderlaget presenteras att ersättningsnivåerna är omöjliga att kombinera med rimliga arbetsförhållanden och, i förlängningen, väl utförda tjänster.
För om det är för bra för att vara sant, är det tyvärr ofta det. Och de som får betala priset för slarviga upphandlingar är de som ges ett omöjligt uppdrag. Som till exempel taxichaufförerna som kör åt Uppsala kommun.