Tony Strand, SD-politiker i Östhammar, drev i valrörelsen frågan om att kommunen skulle säga upp ett avtal med Östhammarshem som innebär att ett antal lägenheter årligen ska kunna tilldelas nyanlända. "Kommunen kan ordna boenden på annat sätt, annars får ungdomar och pensionärer stå tillbaka och hamnar efter i kön", sade Strand (UNT, 30/8).
Nu har den nya politiska majoriteten fattat beslut om att riva upp avtalet. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet är emot beslutet, och Camilla Strandman (C) varnar för att det kommer leda till "ett runtputtande av människor" som efter två år kanske precis har etablerat sig.
Den så kallade etableringsfasen, perioden som nyanlända får etableringsersättning från Migrationsverket, är nämligen på två år.
Bosättningslagen som infördes 2016 har fått landets kommuner att ta emot och erbjuda bostäder åt nyanlända som fått uppehållstillstånd. Tanken är att nyanlända efter etableringsfasen ska hitta boende på egen hand. I praktiken har en del kommuner förlängt hyreskontrakten eller på andra sätt hjälpt till. Varpå SD-politiker, men även politiker från andra partier, har protesterat.
Ibland kan speciallösningar behövas i den pragmatiska kommunpolitiken. Men eftersom många står i bostadskö uppstår frågor: Bör lägenheter öronmärkas för fler grupper? Hur lång ska en etableringsfas kunna vara?
Som Erik Pelling (S) sade när frågan diskuterades i Uppsala för några år sedan finns det "många som har det bekymmersamt på bostadsmarknaden" (UNT, 14/3 2018). Fabian Sjöberg (M), kommunstyrelsens ordförande i Östhammar, nämner socialt utsatta och äldre när han försvarar det nya beslutet. Det behövs "en likvärdighet", säger han.
Huvudregeln ska mycket riktigt vara likabehandling.
Andra "kravförslag" från högerhåll är dock problematiska. I region Stockholm vill nu Moderaterna och Sverigedemokraterna införa en tolkavgift i sjukvården på 500 kr. Den som bor i Sverige permanent – förslaget gäller för personer med uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap, inte nyanlända – har förstås ett eget ansvar för att lära sig språket. Samtidigt uppstår flera risker med att ta bort avgiftsfri tolk i vården: patientsäkerheten hotas, vårdpersonal kan ställas till svars för eventuella fel till följd av språksvårigheter, barn kan behöva tolka åt sina föräldrar. Nackdelarna väger över.
Betydligt rimligare är det att kommuninvånare får leta bostad på samma villkor som andra. Invandrad är inte en synonym till hjälpbehövande, och en etableringsfas kan inte vara för evigt.