Förvaltningsrätten i Uppsala konstaterar att det saknas stöd i lag för en kommun att begränsa hur de förtroendevalda i kommunen använder sin yttrandefrihet i det politiska samtalet.
Håbo kommun har fått en knäpp på näsan av Förvaltningsrätten i Uppsala. Anledningen är att kommunen under hösten 2023 antog en uppförandekod som förtroendevalda skulle följa. En ledamot överklagade beslutet eftersom han menade att det stred mot yttrandefriheten. Vilket förvaltningsrätten ansåg att det gjorde. Läxan tycks dock inte vara lärd, eftersom kommunstyrelsens ordförande Catherine Öhrqvist (M) vill överklaga beslutet.
Det är många frågor som väcks när man läser den antagna uppförandekoden. Bland annat anges att utgångspunkten är att allt är tillåtet, så länge det inte kränker enskilda individer eller kommunens anseende. Varför man inte skulle få skada Håbo kommuns anseende – och vem som ska avgöra vad det innebär – är oklart.
I dokumentet konstateras också att ”Om personlig och känslig kritik ska framföras, bör den inte framföras i ett offentligt forum utan väckas med berörda personer eller i organisationen genom kontakt med aktuell chefsnivå”.
Vid första anblick kan det visserligen verka som välvilligt och oskyldigt. Men vid eftertanke uppstår frågor kring vad som är ”personlig och känslig” kritik. Oftast är det lätt att skilja kritik som är riktat mot sak respektive person. Men gångerna som de överlappar är knappast sällsynta.
Dilemmat kan exemplifieras med ett hypotetiskt scenario. Nyligen rapporterade UNT (8/7) om hur flera chefer i Uppsala län köpt annonser som beskrivits som värdelösa för miljontals skattekronor, utan att ens ha sett annonserna eller känt till tidningen de skulle annonseras i. Hade det varit personlig och känslig kritik om en ledamot i Uppsalas kommunfullmäktige offentligt skulle kalla de stackars cheferna ansvarslösa? Eller hade det varit ett konstruktivt engagemang mot skatteslöseri inom ramen för den offentliga debatten som en förtroendevald ska verka i? Gränserna suddas lätt ut.
Visserligen är Håbo kommuns uppförandekod ett policydokument. Den innehåller inga repressalier i de fall en förtroendevald bryter mot uppförandekoden. Men liksom domstolen konstaterar, har dokumentet ett tydligt syfte att styra hur de förtroendevalda yttrar sig. Det är inte vad en kommun ska ägna sig åt. Dels för att det är svårt, dels för att det är fel.
Det kan kännas som en uttjatad devis att yttrandefriheten är bland den viktigaste rättigheten som finns. Men likväl är det sant. För en politiker som ska förvalta väljarnas förtroende, är denna rättighet kärnan i uppdraget. Och givetvis vill vi ha politiker som uppför sig väl i det offentliga samtalet. Men det sköts genom öppna valprocesser och lagar. Inte genom en uppfostrande kommun med yttrandefriheten som styrmedel.