Från och med på torsdag kan polisen inrätta säkerhetszoner i till exempel Uppsala, där personer kan stoppas och visiteras utan formell misstanke om brott. Farhågorna mot ”visitationszonerna” har varit många under resan mot den nya lagen. Särskilt finns en oro för att etniska minoriteter kommer att drabbas, ”en oacceptabel risk för diskriminering” som DO uttryckte det i sitt remissvar (19/1). Oron är befogad.
Regeringen har tonat ned riskerna. Vid pressträffen 8 februari underströk justitieminister Gunnar Strömmer (M) att det handlar om avgränsade områden under avgränsad tid och att vissa förutsättningar ska vara uppfyllda. Till exempel ska det inte räcka med en allmän oro för brott, det ska finnas en ”konkret risk” för att en pågående gängkonflikt kan resultera i en sprängning eller en skjutning. Sedan var det namnbytet, till det mer neutrala säkerhetszoner.
”Det måste ske en prövning innan någon väljs ut”, säger Uppsalapolisen Tobias Ahnlund om visitationerna (UNT 22/4). Han slår fast att det är ”otänkbart” att inrikta sig mot människor från andra länder men säger också att det är oklart hur urvalet ska ske. Vilket alltså är själva grundproblemet.
Samma problematik har ju funnits kring frågor som kameraövervakning och avlyssning av telefon- och datatrafik. Polisens försäkran om att man vet vilka som ska avlyssnas och vilka platser där det finns risk för grov brottslighet står mot allmänhetens intresse av integritet, att inte löpa risk för rutinmässig övervakning.
Med zonerna tillkommer bedömningen av en person, snarare än en plats eller en telefon. Bedömningen kan innefatta klädsel och uppträdande, det är ofrånkomligt, men i värsta fall också färgen i ansiktet. Förutsättningarna är ju att de som hör till etniska minoriteter, som riskerar att utsättas för diskriminering, är i stark majoritet i många av de områden där säkerhetszoner kan bli aktuella.
Man får inte glömma orsaken till att polisen behöver nya verktyg, att återkommande gängkonflikter med våldsvågor gjort hela stadsdelar otrygga för vanligt folk och företagare, den senaste tiden exempelvis i Skärholmen och omgivande stationer på tunnelbanans röda linje. Inte heller ska man glömma att invånare i utsatta områden önskar fler poliser, hårdare straff och så vidare i lika hög grad som andra (Järvaveckan Research 11/3).
Förtroendet för polisen är avgörande. Ingen som läst Diamant Salihus senaste bok När ingen lyssnar (2023) kan tycka annat än att fördelarna med hemlig avlyssning överväger nackdelarna. Detsamma kan gälla säkerhetszonerna, men det gäller att vara extra vaksam när människa möter människa utan det filter som tekniken ger.