Risken för elbrist ökar i Sverige, rapporterade UNT i november 2005. “Bristen på kapacitet i elnätet är ett jättestort problem”, sa Jonas Eriksson på Region Uppsala 13 år senare (UNT 4/11-18).
År 2020 kvarstår risken för elbrist och har av allt att döma ökat. Det gäller såväl i Uppsala som i flera andra delar av landet. Det grundläggande problemet är att konsumtionen och produktionen av el är ojämnt fördelat både mellan olika delar av landet och över tid. Trots att Sverige producerar “tillräckligt” med el, gör variationerna mellan årstider, dygnets timmar och regionala skillnader att man till exempel under vintern tvingas nettoimportera el. Ofta allt annat än grön sådan.
Brist på el drabbar inte bara dem som vill värma sig under vintern, utan har också långtgående ekonomiska effekter. Stockholms handelskammare släppte nyligen en rapport (22/10) där man prognostiserade minskad ekonomisk tillväxt, ökad bostadsbrist och förlorade arbetstillfällen i hela landet – till följd av elbrist.
Uppsala är inget undantag. I en rapport från september i år menade Energimarknadsinspektionen att Uppsala lider av akut kapacitetsbrist, alltså att det är fullt i elnäten.
I kombination med att Uppsala växter, att vi behöver en grön omställning och att sviterna efter coronapandemin kommer att kräva en omstart av ekonomin blir problemet särskilt brådskande. Om transportsektorn ska elektrifieras, och om staden ska fortsätta vara en tillväxtregion, då behövs kapacitet till mer el.
Redan nu har företag låtit bli att etablera sig här och bostadsbyggande och andra satsningar har förhindrats till följd av elbristen (UNT 1/10-20).
Samma trend ser man i resten av landet. När Google, Amazon och Facebook etablerar serverhallar i Sverige innebär elförsörjningen en oro (Aftonbladet 6/10-20).
Säga vad man vill om storbolagen, men vill vi verkligen att skälet till att vi tackar nej till den här typen av etableringar ska vara för att vi har brist på el?
Därför är det förstås bra att man satsar på att förnya elnätet i Uppsala (UNT 1/10-20). Men det kommer att bli klart först 2030, och infrastruktursatsningar är heller inte kända för att hålla tiden.
Varför har det tagit sådan tid att åtgärda elbristen, trots att problemet har varit känt länge, både regionalt och nationellt? Det är egentligen inte så konstigt, och heller inte unikt. Elbristen är ett problem som drabbar oss under lång tid. Det gör det svårt att säkerställa vem som bär ansvaret, både vad gäller positiva och negativa konsekvenser av satsningar. Sådana satsningar blir det ofta svårt att hitta politisk vilja nog att genomföra. Därför står vi här nu, med akut kapacitetsbrist.