I samband med att det nuvarande regionstyret tog över makten tidigare i år slog man fast sina prioriteringar i en debattartikel i UNT (14/2):
”Vi fyra partier vill tillsammans ta ansvar i ett majoritetsstyre. Nu kan vi lägga ett osäkert politiskt läge bakom oss och med fokus på långsiktighet och stabilitet hantera de utmaningar Region Uppsala måste ta sig an.”
När den nya majoriteten nu har presenterat huvuddragen sin första gemensamma budget har det varit lite svårare att omsätta de ambitiösa målen i konkret handling. Även ett blocköverskridande rödgrönt styre måste nämligen förhålla sig till regionens krassa ekonomiska verklighet.
Det visar sig nämligen att man inte backar helt från många av besluten från alliansstyret som man tidigare kritiserat. Priset för kortare resor i kollektivtrafiken kommer till exempel inte att sänkas. Det hårt kritiserade förslaget om ambulansavgifter blir också kvar, låt vara i modifierad form.
Regionrådet Hans Wennberg (MP) sammanfattar det väl när han får frågan från UNT (26/4) om biljettpriserna (men det gäller förstås även ambulansavgifterna): ”I grund och botten är det ekonomin som gör att vi inte kan sänka priset.”
Budgetförslaget visar därmed vad som är, och alltid har varit, alla region- och tidigare landstingsstyrelsers stora dilemma: Man vill styra och behålla makten, sätta sin prägel på den förda politiken. Men i praktiken är utrymmet för det begränsat på ett helt annat sätt än vad det är på riks- och kommunalnivå.
Det finns förstås skillnader mellan blocken. Hur stora delar av driften ska vara privat? Ska ekonomin bringas i balans genom skattehöjningar eller besparingar? Och så vidare. I grund och botten handlar det dock om att sjukvården och kollektivtrafiken i stora drag fungerar. Och i just Region Uppsalas fall: att hantera underskott hos Akademiska.
För väljarna är det helt enkelt mest angeläget att köerna till vården är korta, att man upplever att man får de insatser man behöver och att bussarna går i tid. Exakt hur det uppnås är inte lika viktigt.
Centerpartiet visste förstås det här när man bestämde sig för att lämna alliansstyret och i stället kroka arm med Socialdemokraterna. Oavsett vad man skrev i sin programförklaring tillsammans med S, V och MP är det varken enkelt eller ens möjligt att ratta regionen särskilt annorlunda. Åtminstone inte på kort sikt.
Men kanske handlar det inte så mycket om sakpolitiken som personkemin. Det är helt enkelt enklare att komma överens med de nya koalitionskamraterna. Det kan förstås också skapa ”långsiktighet och stabilitet”.