Mycket går att säga om Tidöavtalet, men det går inte att anklaga det för att vara otydligt. Med pedantisk noggrannhet gås igenom vilka frågor regeringen och Sverigedemokraterna ska samarbeta kring.
Vindkraften är inget undantag. I Tidöavtalet slås fast att ”vindkraft har en viktig plats i energimixen, men ska byggas på konkurrensneutrala villkor och med hänsyn tagen till miljö och lokala intressen”. Det konstateras också att ”all ny elproduktion som stärker kraftsystemet” behövs. Underförstått: vindkraft är ett viktigt komplement till kärnkraft och vattenkraft, inte minst eftersom den går att bygga ut relativt fort.
Vad som däremot inte finns i avsnittet om vindkraft är särskilda passager om att havsbaserad vindkraft skulle strida mot Tidöavtalets anda. Saknas gör också textrader om att SD borde ges vetorätt vid godkännandet av nya vindkraftsparker.
Därför var SD-reaktionerna på regeringsbeslutet om att ge grönt ljus åt två nya havsbaserade vindkraftsparker så talande, vilket vi tog upp på ledarplats tidgare (UNT 16/5). Partiets ordförande i riksdagens näringsutskott, Tobias Andersson, var mycket besviken. Han ansåg det ”frustrerande” att regeringen ”återigen undviker att samordna de här frågorna med oss”, och önskade att frågan lyftes upp på partiledarnivå.
Vän av ordning kan undra om Tobias Andersson inte har läst Tidöavtalet för det är mycket svårt att i dess skrivningar om energipolitik tolka in det som han ger uttryck för.
Så är det förstås inte. Däremot ser Sverigedemokraterna på Tidöavtalet på ett annat sätt än regeringen. Det är viktigt för partiet att ”vara med” och ha inflytande över mer än bara de noggrant kontrollerade punkterna i samarbetsavtalet. Det är också därför som partiet gång på gång hamnar i bråk med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna om både stort och smått, även sådant som är reglerat i Tidöavtalet.
Regeringen verkar dock inte överdrivet intresserad av att släppa in sitt samarbetsparti på områden där man inte har kommit överens. Och så ska det vara.
Det här kommer för eller senare att leda till en skarp konflikt. Och då är det viktigt att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna sätta hårt mot hårt. För om man inte gör det, då förlorar man sin legitimitet som borgerlig regering.
Men frågan är om Sverigedemokraterna i slutändan vågar provocera fram en regeringskris. Deras väljare uppskattar regeringen och de vill inte släppa fram oppositionen. Det måste regeringen ta fasta på. Det är trots allt hunden som ska vifta på svansen, inte svansen som ska vifta på hunden. Voff, voff.