Beslutet om att godkänna två stora vindkraftsparker vid västkusten ökar regeringens trovärdighet i klimatfrågan. Det var välbehövligt efter diskussionen om reduktionsplikten. Att det slår in en kil i Tidösamarbetet och att även regeringsmakten riskeras är ett pris som är värt att betala.
Politiker som säger att de inte läser opinionsundersökningar, att det är valresultatet som räknas, slirar på sanningen. Regeringens vikande stöd är ett problem, att elstöden kommit på plats innebar heller ingen lättnad för de tre partierna. Minskningen av reduktionsplikten, till sex procent biodrivmedel i såväl bensin som diesel, har inneburit ett pedagogiskt dilemma.
Det spelar ingen roll att den förra regeringen stoppade den planerade ökningen av reduktionsplikten, inte heller att priset och tillgången på biodrivmedel blivit ett ökande problem, och att detta knappast kan vara en lösning på den globala klimatfrågan. En majoritet av svenskarna vill se en tydlig väg mot ett fossilfritt samhälle och där saknade regeringen ett tillfredsställande svar.
Både industrin, transporterna och hushållen behöver stora mängder ny energi, framför allt el, för att klara omställningen. Då behövs det fler ben att stå på. Tillståndsprocesserna är krångliga och tidsödande för både kärnkraft och vindkraft, men nu finns det två energislag som teoretiskt kan ge de erforderliga terawattimmarna tillsammans.
Problemet är alltså att sverigedemokrater hatar vindkraft. Ordet ”hata” är inte för starkt, inte när den ekonomiskpolitiske talespersonen Oscar Sjöstedt sagt ”över min döda kropp” om att bygga ny vindkraft. ”Så här kan vi inte ha det”, konstaterar också Tobias Andersson (SD), ordförande i näringsutskottet, efter tisdagens besked. Han anser att parkerna är ett brott mot Tidöavtalet som åtminstone kommer att kräva förhandlingar om ”något i gengäld” (Expressen 16/5).
Det viktiga för regeringen var dock att kunna presentera de hundra vindsnurrorna i havet utanför Falkenberg och Varberg, att få säga att de tillsammans ”motsvarar ett normalstort kärnkraftverk”. Statsminister Ulf Kristersson (M) påpekade att det handlade om ”ett rent regeringsbeslut”, miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L) att tillståndsprocesser inte ingår i samarbetet med SD.
SD är ensamt i riksdagen om att inte presentera en väg mot nollutsläpp, de har ingenstans att vända sig för att få stöd. De kan hota med att bryta avtalet och fälla regeringen. Men regeringspartierna har ändå mycket att vinna på att isolera SD i den här frågan. Annars fäller de ändå sig själva till slut, senast i valet 2026.