Träd väcker känslor. Se bara på almstriden i Kungsträdgården i Stockholm 1971 och på de många ”trädkramare” som genom historien agerat mot avverkning för att bygga nytt, eller mot avverkning i sig. Det finns många goda skäl att älska träd. De är vackra och gamla och påminner om forna generationer. Förmågan att lagra koldioxid har tillkommit i modern tid. Går du vilse i skogen så krama ett träd, människans bäste vän i växtriket.
Men ibland leder känslorna fel. När UNT berättade (6/2) att 333 alléträd ska avverkas för att bereda väg för spårvägen blev reaktionerna mycket starka. Det berodde säkert på kommunens otydlighet om planerna, att man så sent som ifjol våras tänkte arrangera en folkomröstning om spårvägen. Men garanterat också på att det rör sig om träd. Inte mildras kritiken heller av att de fällda träden ska ersättas av nya plantor som sedan tar en generation att växa till sig.
Varför är det fel att tänka så? Jo, bland annat för att träd i stadsmiljö behöver bytas ut med jämna mellanrum. Träden är mycket utsatta av trafiken och omgivande hårdytor. De aktuella träden har i varierande grad murknat och det är bara en tidsfråga innan de utgör en fara för bilister och cyklister längs vägarna.
Vad man än tycker om spårvagnarna kommer de nya alléerna att bli ett lyft för Uppsala, liksom de hade blivit med nya bussfiler på dessa sträckor. Friska träd som sågats ned kan användas på många sätt. Skadade träd blir till ved och hem för insekter. Framtidens Uppsalabor får bättre träd med en större mix av arter, med nya så kallade växtbäddar att växa på.
Engagemang för träd är i grunden bra. Varje yta med frisk skog, till exempel Blodstensskogen i Eriksberg eller Kronparksskogen i Ulleråker, måste vägas mycket noga mot samhällsintresset innan den kan avverkas. Mer svårbegripliga är känslorna för sjuka träd inne i staden eller längs trafikleder. Som den mångåriga striden kring de farliga lindarna längs Gavleån i Gävle (Sveriges Radio).
Det är fler som ser träden i stan eller på väg till jobbet. ”På hösten är bokarna de finaste i Uppsala”, som någon skrev på UNT:s Facebooksida. Men en konsekvens av träd i asfalterade miljöer är alltså en kortare livslängd, att de måste avverkas och ersättas.
Den politiker som säger sig vilja såga ned träd måste ha på fötterna och det har kommunledningen i Uppsala i detta fall. Det hade inte Stockholms finansborgarråd Hjalmar Mehr (S) för drygt 50 år sedan, han som redan varit hjärnan bakom en stor del av rivningarna i Stockholms city. Men tunnelbaneuppgången flyttades, almarna fick vara kvar. Och Mehr blev landshövding.