Egentligen är det ganska enkelt. I runda slängar står kostnaderna för förskola, skola, äldreomsorg och stöd till personer med funktionsnedsättning för strax under 75 procent av en kommuns utgifter. Tillsammans med bland annat vägunderhåll och räddningstjänst är detta vad man från politiskt håll ibland benämner välfärdens kärna.
De övriga 25 procenten, här ryms bland annat försörjningsstöd, kultur och fritid, parkförvaltning och så vidare, är för den skull inte oviktiga. De är bara inte omistliga: det är tråkigt om det är skräpigt i parken, men det är katastrof om en tvååring får gå med obytt bajsblöja en hel dag.
De här 73-75 procenten bör man ha i bakhuvudet när läget i förskolan diskuteras. UNT har i en rad artiklar granskat både förskolegruppernas storlek och personaltätheten. Något som tydligt framgår när gruppstorlekarna i länets olika kommuner samt Sigtuna i Stockholms län skärskådas (UNT 9/10) är hur stor variationen är – och hur svårt kommunerna har att leva upp till Skolverkets rekommendationer.
Myndigheten menar att en grupp med 1-3-åringar inte bör vara större än 12 barn, medan grupperna för 4-5-åringar kan uppgå till 15 barn. Av de undersökta kommunerna är det bara i två, Uppsala och Östhammar, som den kommunala förskolan klarar Skolverkets rekommendation. I samtliga övriga kommuner är den genomsnittliga gruppstorleken större än 15 barn.
För barngrupperna med yngre barn ser det bättre ut, även om fem av nio kommuner missar målet.
Det är här resonemanget om kommunens utgifter och välfärdens kärna kommer in bilden. Statistiken över förskolegruppernas storlek är nämligen en blixtbelysning av de olika kommunernas förmåga att prioritera – och hur de prioriterar.
Att i en valrörelse slänga i väg än det ena, än det andra, löftet om förskolesatsningar är lätt gjort. Vilket parti vill inte få det att framstå som att de vill satsa på barnen? Det svåra kommer sedan. Men det går alldeles utmärkt att satsa på förskolan. Östhammar är ett lysande exempel på det. Här hamnar både småbarns- och storbarnsgruppernas genomsnittliga storlekar under Skolverkets rekommendationer, mycket tack vare de två nya förskolor man byggt.
Vad Östhammars kommun har gjort är att man har vågat prioritera. Alla kommuner har egentligen möjligheten att satsa på förskolan, så länge man också är beredd att ge lite mindre pengar till annan verksamhet.
Här borde fler kommuner i länet ta sig en funderare över hur man fördelar resurserna. Att man ska ge sig på ”kärnan” är svårt, men sedan finns där ytterligare 25 procent av skattemedlen att använda. Om man vågar prioritera, vill säga.