Linnéa Kuling släppte sin bok "Knutbyflickan" 2020, som blev en av det årets mest lyssnade böcker.
– Jag har inte varit redo att prata om det förrän nu.
Kristina Kuling tar ett djupt andetag och ögonen tåras. Hon fattar ett grepp om Linnéas hand. De har precis släppt ett sju timmar långt samtal på Storytel, där mor och dotter för första gången pratar öppet tillsammans om sina upplevelser i Knutbyförsamlingen.
Men det har inte varit lätt för mamma Kristina.
– Jag bestämde mig till slut för att det kanske kan hjälpa andra. Men jag ville inte egentligen, säger hon med gråten i halsen.
Linnéa Kuling släppte sin bok "Knutbyflickan" för två år sedan, och den blev en av de mest lyssnade böckerna under 2020. I den berättar hon om sin uppväxt i Kristi Bruds innersta krets, och om hur hennes trygga punkt förvandlades till totalt mörker. Familjen splittrades, hennes mamma skulle inte längre vara hennes mamma, istället skulle hon vara dotter till Kristi brud.
Men eftersom Kristina inte var redo att dela sin upplevelse fick Linnéa fokusera på att enbart berätta sin version. Det skapade dock luckor i berättelsen, och flera av läsarna har hört av sig med frågor.
Det är de frågorna som Kristina och Linnéa nu svarar på i samtalet.
"Jag kände mig trött, ledsen och förtvivlad åren efter att allt kraschade", säger Kristina Kuling.
– Min önskan är skapa hopp för någon som håller på att ge upp eller gå under av smärta, som man gör om det händer något med ens barn. Jag ville även hjälpa Linnéa att få svar på sina frågor, och visa hur det var för mig, säger Kristina.
Linnéa tittar på sin mamma en stund, sedan svarar hon:
– Jag vill också visa att det inte heller var så enkelt för de vuxna att förstå vad det var som egentligen försiggick. Många har sagt till mig att det inte är så konstigt att jag inte förstod eftersom jag var ett barn, men allt var väldigt komplext.
I det timslånga samtalet pratar de bland annat om tiden då Kristina blev utstött från församlingen. I fem års tid fick hon höra att hon var "fel", och fick förhålla sig till hårda regler som tärde på hennes mentala hälsa.
– Man kunde vara "rätt", och så kunde man vara "fel". Mamma var fel, och jag var rätt. Men det dröjde flera år innan jag fick veta det, säger Linnéa.
Kristina och Linnéa håller varandras händer.
Kristina fick höra att hon var otacksam och ond och skulle hamna i helvetet. Om hon inte lämnade ifrån sig sina barn skulle hon smitta Linnéa och hennes bröder också.
– Jag fick inte prata med mina barn eller min man om det. Det är en psykisk press utan dess like att vara helt sönder på insidan, men man skulle ändå le och servera och vara tacksam. Jag tog emot kränkningar konstant, men fick inte svara med annat än tacksamhet, säger hon.
Ögonen tåras igen, händerna skakar och hon tittar ner i bordet. Det är tyst en stund.
– Många beskriver det som en våldtäkt av själen.
Linnéa möter återigen sin mammas blick, och de håller ögonkontakt ett tag. Det är tydligt att de utvecklat sitt eget tysta språk för att stötta och trösta varandra framåt i livet.
Sedan säger hon:
– Det är så lätt för människor att peka finger och döma. Men manipulationen ökade ju gradvis, om allt bara hade varit dåligt hade ju ingen stannat.
– Vi trodde verkligen att Knutby var paradiset på jorden, och att det var där vi skulle stanna. Så det är många förluster att bearbeta, tillägger Kristina.
Linnéa menar att det har hjälpt hennes läkningsprocess att prata om händelserna öppet, och hon hoppas att det ska hjälpa hennes mamma också.
Kristina Kuling har tidigare inte velat prata om de upplevelser hon hade i Knutby. "Jag gör det egentligen mest för Linnéas skull", säger hon.
– När allt uppdagades i medierna 2004 lades en väldigt stor skuld på oss, och den skulden kan jag känna än i dag – bara för att jag är jag. Men när jag släppte boken fick jag uppleva att folk faktiskt inte alls hatar mig för bara för att jag kommer från Knutby.
Det är bland annat samma mediedrev som skrämt mamma Kristina från att prata öppet om sina upplevelser.
– Men jag hade också fullt upp med att ta hand om min familj. Det var alldeles för tidigt att prata om det för två år sedan, jag var inte mentalt redo alls. Först behövde alla i familjen komma på fötter, ha liv som fungerar samt vilja leva sina liv. Tanken på att någon kanske inte skulle orka leva var alldeles för skrämmande.
Familjen lämnade församlingen 2016, och sedan dess har de också gått i terapi – men båda upplever att de har fått "lära" sina terapeuter en hel del.
– Många säger ju att det vi har gått igenom sätter samma mentala spår som att man varit i krig, säger Kristina.
Samtalet har spelats in under flera veckors tid. Även om det har varit en känslomässig berg- och dalbana känner båda att det hjälpt dem.
– Sedan är det också väldigt skönt att slippa upprepa samma historia flera gånger. Nu får vi prata till punkt, sedan kan vi hänvisa till att man kan lyssna på inspelningen om man vill veta. Det blir ett slags sätt för oss att få gå vidare också – nu finns det dokumenterat och vi kan släppa det, säger Linnéa.
Båda bor fortfarande i Uppsala med omnejd.
Kristina hoppas också att människor kanske kan förstå att alla i församlingen inte bara var onda.
– Det var otroligt många där som faktiskt bara ville väl, och de kämpade så hårt för att göra gott.
Linnéa menar att hon var nervös när hon skulle släppa sin bok, men att hon nu är mer nervös för mamma Kristinas skull.
– Det är klart att jag är orolig för responsen, men nu har jag gjort det. Jag kommer inte att lyssna på det, men jag hoppas att det kan bidra till något bra, säger Kristina.
Linnéa Kuling.