Linnéa Kuling hoppas att hennes bok Knutbyflickan ska skapa insikt i hur någon kan stanna kvar i ett destruktivt sammanhang som församlingen i Knutby. ”Om man förstår hur människor i en sådan situation tänker blir det kanske lättare att hjälpa dem”, säger hon.
Att det skulle bli en bok var inte alls planen. När Linnéa Kuling för fyra år sedan började skriva ner sina minnen från uppväxten i Knutbyförsamlingen var det av ren terapi.
– Jag mådde extremt dåligt. Jag hade levt hela mitt liv med tron att det här livet är en skola inför det riktiga livet i himlen, men plötsligt insåg jag att allt jag trott på var falskt. Lite som att stå i en kö i väntan på något fantastiskt, och upptäcka att den inte leder fram till någonting. Och sen förväntas vara glad för att jag äntligen är fri. Jag förlorade min mening med livet. Det är ett tomrum jag nog alltid kommer att ha, säger hon.
Driven av ilska och sorg över den barndom som blev hennes skrev Linnéa av sig vid köksbordet i ettan på Sysslomansgatan, dit hon flyttat sedan hon lämnat Knutby 2016. Aldrig mer skulle hon bo på landet.
Men nu sitter vi i soffan i hennes och sambon Alex enplansvilla i Skyttorp två mil norr om Uppsala medan powder puffen Saga – en kinesisk nakenhund med päls – entusiastiskt springer fram och tillbaka mellan oss. Bakom huset tar skog och ängar vid.
– Efter två år i Luthagen kände jag att landet nog ändå var min grej. Bara inte Knutby, konstaterar Linnéa och skrattar.
Linnéa Kuling var fem år gammal när hon och hennes familj flyttade till Knutby. De tyckte att de kommit till paradiset. I församlingen fann de omedelbart gemenskap och glädje. Linnéa som varit ett bråkigt barn blev som förvandlad.
– Jag kunde plötsligt leka, jag fick kompisar och var glad. Jag var trygg och bortskämd på ett härligt sätt med massor av vuxna som brydde sig.
Linnéa Kuling har ingen kontakt med tidigare församlingsmedlemmar. Men efter att hennes självbiografi Knutbyflickan släpptes har några hört av sig. ”De säger att de känner igen beskrivningen av hur det var i församlingen”, säger Linnéa.
Nu i efterhand har Linnéa förstått att problemen började gro redan då. Eftersom Linnéa tidigare varit så jobbig tog andra vuxna i församlingen ofta hand om henne för att låta hennes föräldrar vila ut.
– Redan där tror jag att mamma förlorade självförtroendet. Hon kände att andra bättre kunde ta hand om mig.
Och gemenskapen hade sina skuggsidor. Den som ville vara kvar i värmen behövde ständigt vara glad och alltid delta i församlingens alla aktiviteter. Linnéa hade ingen fritid att själv upptäcka intressen. Efter skolan väntade kör, dans, harpaövning, ungdomsträffar och gudstjänster.
Inte heller i skolan var Linnéa helt fri. Församlingsbarnen skulle hålla ihop. Det blev ännu viktigare efter mordet och mordförsöket 2004 – dramat som gjorde Knutby känt långt utanför Sveriges gränser. Linnéa gick bara på lågstadiet, men hon minns hur församlingen slöt sig och hur de upplevde att omvärlden var ute efter dem. Barnen till de omskrivna pastorerna behövde därför backas upp, oavsett vad de gjorde.
– Ibland tvingades jag stötta sånt jag inte ville. Jag kan skämmas när jag tänker på skoltiden.
Men när Linnéa Kuling blickar tillbaka på uppväxten är det en sak som är jobbigare än allt annat. När hon börjar berätta om hur hennes familj splittrades och hur hon själv förmåddes hata sin mamma ser hon för första gången under intervjun ledsen ut.
När Linnéa blickar tillbaka på uppväxten är det en sak som är jobbigare än allt annat - hur hennes familj splittrades och hur hon själv förmåddes hata sin mamma.
– När jag var fjorton hamnade mamma i onåd eftersom hon inte ville ge upp mig och mina två yngre bröder. Mamma var en av dem som jobbade för Åsa Waldau, och Åsa ville att mamma skulle vara där också på kvällarna. Men mamma längtade hem och sa att hon måste hem och laga mat till sina barn också. Sånt kunde inte Åsa acceptera.
Vad hände då?
– Mamma fick höra att hon var otacksam och ond och skulle hamna i helvetet. Om hon inte lämnade ifrån sig sina barn skulle hon smitta mig och mina bröder också.
Men allt det här hade fjortonåriga Linnéa ingen aning om. Inte hennes pappa eller två yngre bröder heller, eftersom mamman inte fick berätta för någon. När mamman sjönk ner i en djup depression var det därför ingen som förstod varför.
På helgerna började Linnéa flytta till det som kallades Kullen; en samling villor där Åsa och flera andra ledare bodde. Linnéa beskriver det som en slags Bullerby, där man gick mellan husen och lånade ägg, hängde varandras tvätt och umgicks.
– Förutom Åsas hus, där fick bara utvalda vara. Jag bodde i ett annat hus med Åsas dotter. På samma sätt som Åsa var högst i hierarkin bland de vuxna var hennes dotter högst i hierarkin bland oss ungdomar.
"Mamma fick höra att hon var otacksam och ond och skulle hamna i helvetet. Om hon inte lämnade ifrån sig sina barn skulle hon smitta mig och mina bröder också", säger Linnéa Kuling.
Det var under den här tiden som Linnéa började hata sin mamma. Själv hade hon aldrig sett Åsa Waldau vara annat än fantastisk med en sagolik förmåga att lyfta andra människor. Så om Åsa och hennes mamma hade en konflikt måste det vara hennes mammas fel.
– Åsa sa till mig att mamma var egoistisk och inte brydde sig om sina barn. Hon sa också att jag inte skulle prata med mamma om det här, vilket gjorde allt värre eftersom mamma aldrig fick ge sin version.
Samtidigt längtade Linnéa efter sina föräldrar. Men när hon var hemma var allt stelt och konstigt. Linnéa hade hamnat högre i rang än sina föräldrar, och församlingens ledare ska därför ha instruerat dem hur de skulle behandla sin dotter.
– De fick aldrig tillrättavisa mig. De skulle göra allt rätt och kunde därför be om ursäkt för att de inte hunnit diska och sånt. Det blev ju jätteonaturligt och gjorde att jag inte ville åka hem.
När Linnéa precis fyllt arton berättade Åsa för henne att hon betraktade Linnéa som sin egen dotter. Linnéa blev överlycklig. Hon hade ju sett sig som föräldralös eftersom föräldrarna skulle hamna i helvetet.
– Min mamma var på sätt och vis redan i helvetet, hon hade så mycket ångest och höll på att tyna bort.
Linnéa Kuling är besviken över att samhället inte gjorde mer för att undersöka hur barnen i församlingen hade det. Någon gjorde en orosanmälan på familjen, men den följdes aldrig upp. ”Pappa ringde socialtjänsten och frågade om de inte skulle göra en utredning. Men ingen kom.”
2016, tre år senare, rämnade församlingen. När det avslöjades att en av pastorerna sexuellt utnyttjat en ung tjej bröts den starka tystnadskulturen. Plötsligt började församlingsmedlemmar att prata om sina tvivel. Och det avslöjades att Åsa misshandlat andra kvinnor – däribland Linnéas mamma.
För Linnéa tog det bara några dagar att omvärdera allt.
– Det var så mycket som visade sig vara falskt, särskilt Åsa. Jag slutade ganska snart att tro på Gud också. Det hade nog mest varit överlevnad för mig att tro, för att jag annars skulle hamna i helvetet.
Fyra år har gått. Församlingen är upplöst. Åsa Waldau, som i dag har ett annat efternamn, har fått sitt straff. I den välbevakade rättegången i Uppsala tingsrätt mot henne och två andra pastorer tidigare i år fälldes hon mot sitt nekande för åtta fall av misshandel.
Linnéas vardag i dag har inga likheter med uppväxtens tillvaro. Förr var det alltid människor runt henne. I dag har hon inte kontakt med någon av de forna församlingsmedlemmarna och träffar sällan någon förutom sin sambo och sin familj. Eftersom hon under så många år var tvingad att umgås hela dagarna tycker hon att det är skönt.
Familjen har gått i terapi tillsammans. I dag har de en bra och nära relation, säger Linnéa.
– Särskilt jag och mamma har pratat hur många timmar som helst. Det gick ganska snabbt för oss att förstå varandra, sedan har det varit en väg att hitta tillbaka och samtidigt bygga en ny relation som inte har något av det gamla över sig.
I oktober släpptes Linneás självbiografi Knutbyflickan som ljudbok och i dagarna gavs den även ut som tryckt bok. När Linnéa började skriva ner sina minnen kändes allt svart. Men sakta har hon insett att det också fanns många ljusa stunder.
– Vi hade så fruktansvärt roligt när det var som bäst. Det kan jag längta tillbaka till. Och man lärde sig att se positivt på tillvaron, det är något jag har kvar. Men det hade ett alldeles för högt pris.
-
UNT har sökt Åsa Waldau utan framgång. Inför rättegången mot henne förklarade hon i ett långt brev att hon gjort många fel, men att det berodde på att hon varit en del av församlingens osunda kultur i vilken hon fått en upphöjd position. "Jag tappade mitt omdöme på många sätt och känslorna blev avtrubbade. Jag såg inte hur jag blev mot andra", skrev hon.
Flickorna i församlingen uppmuntrades att lära sig spela harpa. För Linnéa lade det grunden till hennes stora musikintresse. Elharpan på bilden har hon byggt själv.