Minnen som suddiga bilder som smälter ihop med slumpmässiga platser och ögonblick. Minnen som envist återkommande filmsekvenser. För varje omtagning tror vi oss komma närmare hur det verkligen var, känna den stämning, de dofter och de färger som vi förknippar med just detta särskilda ögonblick. Och tvärtom: stunder i nuet kan utlösa oväntade associationer och framkalla bilder från förr.
LÄS MER: Cilla Naumann kommer till Bokens dag
I Cilla Naumanns nya roman ”Den oändliga familjen” spelar minnen och platser en central roll. På vilket sätt kan tevebilderna från Kennedymordet under kortegen i Dallas plötsligt projiceras på några svunna ögonblick på Norr Mälarstrand? Och hur hänger en människas minnen från barndomen ihop med den tragedi som då utspelade sig i en för henne främmande familj i höghuset mitt emot?
Det här är en historia som långsamt vecklar ut sig medan den berättas ur tre olika perspektiv: Annas, Isabels och Marys. Annas version kan tyckas övergripande; det är hon som en gång bodde i Beckasinen, mitt emot höghuset Nyponet på Östermalm där det amerikanska paret Mary och Ray med döttrarna Isabel och Bea flyttade in i en gästforskarlägenhet på nittonde våningen. När hon nu försöker minnas det som hon för knappt femtio år sedan kom att bevittna flätas de suddiga bilderna samman med tillbakablickar på hennes egen uppväxt och med sorgearbetet efter moderns bortgång. I alltsammans finns skuggorna av den familj som hon knappt någonsin hade lagt märke till så länge de levde, men som med tiden intog en viktig plats i hennes minnen.
I Isabels berättelse får vi följa familjens liv från ankomsten till Stockholm; barnets blick är genomträngande och vaksam, den förnimmer allt det outsagda och mörka som vilar över det sakta söndervittrande familjelivet. Också Isabel bearbetar minnen och låter fantasibilder och intuitiva tolkningar fylla ut luckor i de vuxnas berättelser. Men det är först i hennes mor Marys historia, alltså i romanens tredje del, som vi får hela bilden av det som hos Anna endast antyds och som hos Isabel skildras med ett barns begränsade insyn i motiven till de vuxnas handlingar. Det är i Marys berättelse som romanens huvudkonflikt exploderar och kontexten blir begriplig. Genom att låta läsaren vänta så länge stegrar Naumann sakta spänningen ända fram till berättelsens dramatiska upplösning.
Med stor skicklighet flätar hon ihop de tre berättarrösterna och låter läsaren ta in berättelsen i omtagningar – vilket på en metanivå gör romanen till en betraktelse över människans sätt att minnas. Frågan är bara om den här berättarkonstruktionen behövs, eller om den inte rentav får den i sig dramatiska och komplexa historien att tappa tempo. Det är nämligen mycket, kanske för mycket på samma gång, som Naumann vill berätta.
Blekast är Annas egen historia; hennes bearbetning av gamla minnen står därför ibland i vägen för den familjetragedi som är romanens huvudtema. I historien om hur en av Annas fars patienter från Beckomberga förföljde familjen ryms ett frö till en egen berättelse som aldrig fortsätter. Det är i stället Isabels version som berör mest, där skildrar Naumann insiktsfullt och övertygande barnets mentala självförsvar när tryggheten och samhörigheten i familjen försvinner. Här når romanen som psykologisk skildring enligt min mening sin höjdpunkt. Här märks också tydligt att relationen och kommunikationen mellan föräldrar och barn upptar Naumann lika mycket som i hennes ”Bära barnet hem”, en roman som ”Den oändliga familjen” annars tycks ligga långt ifrån.
Ett annat viktigt tema handlar om det svåra i att försöka bygga upp sitt liv i ett nytt och främmande land, om kontrasten mellan turistbroschyrernas blå himlar och den gråa, kalla och ensamma vardag som möter de nyanlända. Beskrivningarna av Isabels och Marys respektive hemlängtan och av de bådas känsla av missanpassning i det kalla, grå och tysta Stockholm tar stor plats. Samtidigt skildras den vardagsrasism som hemma i Kalifornien hade drabbat Mary och Ray och som Mary befarar också en dag kommer att drabba barnen. När hon under sin första graviditet inser att ”de, oavsett vilken reaktion de väckte, ofta skulle uppfattas och värderas (…) utifrån skalan av ljus och mörker, lika eller olika” introducerar Naumann här ytterligare ett tema som hon sedan inte utvecklar.
Inte minst på grund av sin likhet med verkliga händelser i ett nära förflutet är ”Den oändliga familjen” en smärtsam och stark roman, men den lämnar mig osäker om vad den i första hand var tänkt att handla om.