Vargfrågan ställs på sin spets i Norduppland

Roman

Catrin Ormestad
Vargskytten
Bazar förlag

Catrin Ormestad har hittills varit ett okänt namn för mig. Men när jag läser vårens roman "Vargskytten" står det klart att hon är en högst kompetent författare som här har valt att skildra ett par av vår tids mest aktuella ämnen: vargfrågan och bevarandet av naturen. Därifrån låter hon sedan ljuset falla över förhållandet mellan stad och land, män och kvinnor, makt, och hur lätt god vilja kan leda till katastrof. Scenen är den fiktiva ön Wiggö (Gräsö, där Ormestad är sommarboende) i Ålands hav, i skuggan av kärnkraftverket i Forsmark.

Det är på Wiggö som Tillman Ruff en dag förvandlas till Vargskytten, och snart blir öns stora hjälte; här driver man lantbruk och håller djur, här ska f-n inte vara några vargar! Men så kommer polisen. Någon måste ha sett Tillman och vännen Ben gräva ned liket, och tjallat – och vem skulle det vara, om inte Magdalena, stockholmaren som flytt storstan och försöker lindra sin klimatångest med ett enkelt lantliv?

Magdalena å ena sidan och Tillman å den andra ställer konflikten på sin spets redan från början. Trots att nästan alla på ön gör enad front emot henne bestämmer hon sig för att ta strid. Än mer beslutsam blir hon när hon genom en kvarglömd dagbok lär känna Otteline Morgenstern. Otteline bodde på Wiggö 1989. Liksom Magdalena var hon en främmande fågel, och hon hade en stor passion för fjärilar, i synnerhet apollofjärilar, som sades finnas på ön. Dock i ett område akut hotat av exploatering av öns starke man, Stor-Sammy.

Dagboken berättar om hur Otteline blir vän med de tolvåriga kompisarna Ben och Tillman, den förre från ett lyckligt hem, den senare fast under Stor-Sammys hårda nävar. Otteline slår larm om misshandeln. Kort därefter upphör dagboken. Otteline tycks ha försvunnit.

Det som alltid lurar på den som vill skildra konflikten mellan stad och land, är lättheten att falla in i schabloner. Att göra alla landsbygdsbor till bakåtsträvare, och alla storstadsmänniskor till vargkramare. I början balanserar Catrin Ormestad på den gränsen. Men romanen växer med sina gestalter, de får liv, bakgrund och motiv till sina handlingar, och författaren belyser verkligen glesbygdens problem – lite skruvat, men ändå. Hon gestaltar också vänskapen mellan Tillman och Ben på ett nyanserat sätt. Såväl människor som natur skildras med empati och insikt.