Roman
Kayo Mpoyi
En övning i revolution
Norstedts
När du knäpper på en gitarrsträng börjar strängen vibrera med en hel rad frekvenser – med hela sin längd, med hälften, tredjedelar och fjärdedelar. Det är detta som kallas övertoner. Även om du bara tar en enda ton spelar strängen ett ackord med sig själv. Till det kommer en resonans som uppstår i gitarrens kropp: även det eko som uppstår i gitarrlådans tomrum är viktigt. Allt detta sammantaget ger tonen liv.
Den här omständliga inledningen har jag skrivit för att försöka förklara vad jag saknar i Kayo Mpoyis nya roman "En övning i revolution" – hennes andra efter den hyllade debuten "Mai betyder vatten" (2019). Det är en roman där orden saknar övertoner och resonans, och då uppstår en underlig stumhet.
Allt är vad det är. Mormor är stark. Far är sträng. Köksbordet står i köket. Barnen är busiga. Alla beskrivningar är så enkla och entydiga att det påminner om barnen i Bullerbyn. Det betyder inte att människorna i Kayo Mpoyis roman är lyckliga. De har många svårigheter, men även deras svårigheter är enkla och skugglösa. Det ger ett märkligt helhetsintryck, eftersom Mpoyi samtidigt är noga med att inte förenkla de konflikter som hon skriver om.
Romanen handlar om en familj som flyttar från Kinshasa i Demokratiska republiken Kongo till Stockholmsförorten Östberga. De bor femton personer i en femrummare. Ingen är ensam huvudperson; författaren fördelar sin uppmärksamhet så rättvist hon kan. Den som föds in i en familj föds in i en redan pågående härva av konflikter. För att understryka det har flickan Kapinga fått ett namn som anspelar på att hon är född efter ett syskon som har dött.
Låt inte titeln lura er: här gör ingen revolution. Det blir skandal när en dotter hejdar fadern, som är på väg att slå henne – och det är familjekonflikterna som räddar boken. Mot slutet säger Joséphine: "Jag träffar dåliga män eftersom pappa aldrig älskat oss och mamma inte lärt oss bättre." Systern Sarah håller inte med och – typiskt syskon! – minns något helt annat. "Pappa har alltid varit god mot mig."
Vem har fel – den som idealiserar sin uppväxt eller den som skyller sina misslyckanden på barndomen? Här hade en fegare författare blinkat till läsarna, antytt vem de förväntas sympatisera med, och kanske till och med skrivit fram en försoning. Det gör inte Kayo Mpoyi. Hon litar på materialet och låter alla familjekonflikter förbli olösta.