Det är rädslan som präglar Kayo Mpoyis romandebut. Rädslan för andeväsen, för faderns diktat, för döden som ständigt finns där som en skugga, för Monsieur Éléphants tafsande händer och hans vita säd och inte minst för Gud som ser och straffar den syndige. Allt detta vilar som en kil mellan flickan Adi och hennes zairiska familj – men också mellan Adi och möjligheten till ett gott liv.
Det är som om en förbannelse vilar över familjen, och framför allt familjens yngsta sjukliga Mai, som nästan dör vid födseln. Åtminstone är det vad som används som förklaring till det som egentligen är en djupt dysfunktionell familj, präglad av den troende fadern. En patriark märkt av förfäderna och det förflutna – kolonialismen och farmodern Mais förbannelse, efter att ha dödats av belgarna – som nu också präglar hans söndrade familj.
Trots att Adis föräldrar ”lämnat” problemen, och så även sina äldsta barn, i hemlandet Zaire så blir det inte särskilt mycket bättre i ambassadens tjänstebostad i Dar-es-Salaam i Tanzania, där de bor med Adi och hennes systrar Dina och Mai.
Adi är en egensinnig unge redan från start. Fem år och så uppfriskande obstinat att det räcker för flera. Förfördelad och avundsjuk på sitt nyfödda syskon som ockuperar den i berättelsen så märkligt osynliga mamman. Och i ständig opposition och uppror mot ”arvssynden”, trots sin känsla av skam och av att vara fel, inte minst efter Monsieur Éléphants övergrepp som en sorglig följd av bristen på kärlek och att bli sedd som det barn hon är.
Nej, det är ingen lättsam läsning Kayo Mpoyi bjuder på, efter att ha gått Biskops Arnös författarskola, allt utifrån de myter hon hört berättats i sin egen familj. Men det är samtidigt en så fängslande berättelse att jag inte annat kan än att frenetiskt plöja mig genom de dryga tvåhundra, ofta färgsprakande och poetiskt skrivna, sidorna.
Fascinationen är dock inte omedelbar. För det ska sägas att det inte är helt lätt att följa med i berättelsens alla kast mellan nu och då, mellan myter och verklighet. I synnerhet är det svårt att navigera bland alla personer, där släktingar ofta heter samma sak. Dessutom saknar jag, en bra bit in i berättelsen, porten in till den lilla flickan. Känslorna. Bortom allt det återhållna och hårt sammanbitna, som om känslorna, texten, satt fast i ett skruvstäd. I förbannelsen.
Men så kommer hon, Adi, med nyckeln till det förgångna, familjens trauma, och tillika förståelsen för hela denna komplexa och så väsensskilda värld präglad av såväl kristendom som århundranden av kolonialistiskt våld och övergrepp. Och då kommer också förståelsen för den bråddjupa ensamhet som präglar familjen, samtliga solitärer som alla försöker klara sitt eget skinn, alla på sitt sätt. Syskonen flyr redan som mycket unga ut i världen, Europa, in i kärlek och sex. I rangliga båtar och död. Efter att ha trotsat och avvisats av fadern.
”Mai betyder vatten” är en stark debut där Kayo Mpoyi slutligen lyckas göra rättvisa åt denna förunderliga släkthistoria, så även åt fadern. Även om han inte framstår som den mest sympatiska, så förstår man varför han blivit den han är, och trots sin stränghet lyckas han ju ändå föra vidare sin kärlek för orden till Adi. För det finns inget dömande i denna starka skildring. Bara livet som far fram, på sitt ibland så hårdhänta sätt.