Roman
Elin Anna Labba
Far inte till havet
Norstedts
Efter Augustpriset för fackboken "Herrarna satte oss hit" (som nyligen fick nytt liv på Uppsala stadsteater) debuterar nu Elin Anna Labba som skönlitterär författare. "Far inte till havet" är ett samiskt kvinnoepos som tar avstamp i den stora älvutbyggnaden med början på 1940-talet. Vattenkraftens utbyggnad i de stora Norrlandsälvarna ledde till att Sverige elektrifierades snabbast i världen, men den förändrade naturen och drabbade människorna i älvdalarna.
I "Far inte till havet" är dämningen av bland annat Stora Luleälv ytterligare ett kapitel i historien om den tidens systematiska förtryck av samerna. Berättelsen om systrarna Ánne och Rávdná samt Rávdnás dotter Iŋgá handlar emellertid också om outtalade hierarkier inom en och samma gemenskap, om generationskonflikter, och om människors olika sätt att möta det oundvikliga. I romanen står bosättningens kvinnliga gestalter i förgrunden och kvinnors röster dominerar.
Berättelsen utspelar sig på 1940- respektive 70-talet. Den mäktiga öppningsscenen äger rum sommaren 1942 och vi ser den med den mycket unga Iŋgás ögon. När de tre kvinnorna anländer till sommarlandet visar det sig att sjöarna har blivit uppdämda utan förvarning, och det omgivande landskapet har blivit till ett hav. Rávdná som personifierar en okuvlig kvinnokraft är beredd att ta strid mot myndigheterna. Här skildras hon som ganska ensam bland grannarna i sin kamp om bygglov, trots att bosättningsfrågan var central redan för de svenska samernas första landsmöte i Östersund 1918. I romanens andra del som utspelar sig på tröskeln till 70-talet växer protesterna mot dämningarna.
"Far inte till havet" är en storslagen debut. Osentimentalt och observerande skildrar Elin Anna Labba inte bara Rávdnás hårda liv utan också Iŋgás glädjelösa uppväxt som innebär ett direkt kliv från barndomen in i vuxenlivet. Ibland förirrar sig berättelsen i alltför många detaljer, men dess skönhet väger tyngre.
Den täta användningen av nordsamiska fraser, uttryck och begrepp som inte alltid översätts ger romanpersonerna en starkare röst. Effekten blir dock att den som inte kan språket ibland inte helt släpps in i berättelsen (men det kanske är meningen?). I romanen får i övrigt även vattnet en röst, som i en jojk om sjöns egen sorg över den påtvingade förändringen. Det här kan bli en av årets starkaste romaner.