Anna-Lena Efverman och Vincent Grahl i "Herrarna satte oss hit".
Teater
Herrarna satte oss hit
Uppsala stadsteater
Av: Elin Anna Labba
Manus: Stina Oscarson
Regi: Malin Stenberg
Medverkande: Anna-Lena Efverman, Vincent Grahl, Paul Ol Jona Utsi och Lene Cecilia Sparrok.
Premiär 13 januari
Berättelsen om tvångsförflyttningar av samer under första hälften av 1900-talet är en sällan hörd del av historien. När de nordiska länderna började dra upp gränser på Nordkalotten tvingades renskötande samer, och deras renar förflyttas.
Såväl föreställningen som boken, båda med samma titel, bygger på berättelser från nordsamer som fick lämna sina renbetesmarker de haft sedan urminnes tider och vandra söderut mot ovissa öden.
Boken innehåller nedtecknade vittnesmål, men också myndighetsdokument, ren poesi och jojk, det samiska sättet att förmedla känslor och budskap med ofta ordlös sång.
Fjällvidderna och samernas samklang med naturen visas i de svartvita filmer som visas i fonden. Men det finns också i det sällsamt poetiska språket i samernas berättelser.
Vittnesmålen gör skådespelarna som just vittnesmål, de säger dem med ansiktena vända mot publiken. De fyra skådespelarna växlar mellan samiska och svenska. När de talar samiska finns svensk översättning textad på bildskärmen i fonden. Förmodligen är det tvärtom sedan när föreställningen ska spelas i Sápmi.
På bildskärmen projiceras gamla fotografier på de som var de verkliga berättarna. Närmare dokumentär scenkonst går det nog inte att komma. Men ibland blir det lite stelt och påminner om föredrag. Åtminstone jag börjar längta efter mer gestaltning med dialog mellan skådespelarna.
Det är desto mer liv i koreografen Dorte Olesens kraftfullt skapade dans med tunga, jordbundna steg till nyskriven musik med inspelad äldre jojk som klangbotten. I synnerhet Lene Cecilia Sparrok, som hade huvudrollen i filmen ”Sameblod”, glöder i sin dans i helskuren skinnklänning.
Paul Ol Jona Utsi, Anna-Lena Efverman, Lene Cecilia Sparrok och Vincent Grahl i "Herrarna satte oss hit".
Scenografin är tillyxat enkel med rep att vira och kasta lasso med. Stora tygsjok i orange påminner om tältdukar. Grova träbänkar blir både till fullpackade ackjor och inredning i kåtor, men verkar otympliga att hantera.
Föreställningen ger minnesfragment från en mörk tid i ett urfolks historia, styrd av svenska staten. En period som också präglades av en Uppsalaforskares unkna ”rasbiologi” och skallmätningar. Men det hela avslutas med en färgfilm från dagens unga sameliv som ger en livfull glimt av försoning och framtidstro.